- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
382

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382 OLOF RABENIUS

tid Der Biberpelz, en tjufkomedi, som bland
sina föregångare mest liknar v. Kleists »Der
zerbrochene Krug». Den obesvärade
fräckhet, hvarmed tvätthustrun, som stulit pälsen,
ljuger inför rätta, och den naturliga
förställningskonst, hvarmed hon döljer sin skuld,
äro kostligt uttryckta och träda i en
effektfull kontrast till landtdomarens enfald, på
hvilken hon frankt ockrar, då hon vet, att
han är intagen af motvilja mot den bestulne,
därför att denne icke är politiskt
rätt-trogen. När rättvisan handhafves af en
sådan hjärntrång narr, kan den gärna dragas
vid näsan, tänker läsaren med tjufkvinnan,
hvars goda hufvud inger sympati, fastän
det icke sitter på ett helgon. Då hon
därjämte har ett stadigt gammalt hjärta, som
klappar varmt för de sina, har hon med
all sin lögnaktighet något mänskligt
heder-värdt öfver sig. Med Frau Wolff har
Hauptmann tecknat en typ ur folket af slående
psykologisk realism. — Den högt och ädelt
tänkande Michael Kramer är åter en
konstnär, som finns som midtfiguren i ett
familjedrama. Det är förhållandet mellan far och
son som dramat utvecklar. Den gamle är
en pliktmänniska, som sträfvar att i sin
konst förverkliga sin största tanke, den unge
ett geni, som har allting till skänks men
föröder sina gåfvor i ett lättsinnigt lif. Så
står faderns stränga fordran och djupa sorg
mot sonens trots. Men då den senare är
död, bryter den gamles hela tillbakahållna
kärlek fram, men icke i förtviflan utan i
fridsstämning och lifstillbedjan. Döden
lägger sin välsignande hand öfver lifvets
nöd och öppnar stilla aningsfulla djup för
själen. Slutscenen med den hårdt pröfvade
fadern vid sonens bår i sin atelier är mäktig,
men som oftast brister tankeinnehållet i
pregnans och nyansering. — Med Gabriel
Schillings Flucht har Hauptmann utan tvifvel
gifvit ett av sina starkaste karaktärsstycken,
ja så högt som här har han måhända förut
aldrig nått i sina psykologiska dramer (utom
kanske i »Der Biberpelz», som ju är ett verk
af väsentligen annan art). Gabriel Schilling
är en viljeslapp men öfverkänslig natur,
som blir rof för två kvinnors kärlek, hvilka
likt rasande mänader förfölja honom och
sist drifva honom i döden. Inbördes hata
de naturligtvis hvarandra som rivaler, och
det är en scen af nästan Strindbergsk kraft,
då de drabba i hop med slag och
okvädinsord. En af dessa kvinnor, en rysk

judinna med vaxblekt spöklikt anlete, med
lättjefull vampyrartad sinnlighet och skämdt
blod, är en figur, som på sitt sätt utöfvar
en hemsk illusion. Man kan ju tycka, att
Schilling själf är en för stor vekling för
att intressera som hufvudperson i ett drama,
men både karaktärens sanning och det
lefvande sätt, hvarpå bristningen i hans
redan i upplösning stadda väsen skildras,
göra honom till en trots hans mänskliga
undervärdighet fängslande person. Några väl
tecknade bipersoner utfylla bilden. En
stark stämningsverkan utgår från
skådespelet genom den enhetliga själsdager
författaren gjutit däröfver, bl. a. genom
att låta natur och miljö spela med i
händelserna, ett symbolistiskt förfaringssätt, som
Hauptmann i mångt och mycket aflärt Ibsen.
Där är först hafvet — handlingen försiggår
på en ö i Östersjön — »elementet», i
hvilket Schilling upplöses, hafvet, som höljer
ön i dimmystik med varsel om död bland
skeppsbrott och strandspillror. Och
skrock-tecken och dödsaningar ge dessutom på
flere sätt sitt förebud till katastofen.
Skådespelet uppfördes förlidet år för första gången
på Goetheteatern i Lauchstedt.

Som epiker i stor stil uppenbarade sig
Hauptmann först vid framskriden ålder med
det omfattande verket Der Narr in Christor
Immanuel Quint. Jag delar deras mening,
som i denna bok se det mest betydande
alstret af hans penna. Han förtäljer här
om en svärmare, som är besatt af
vanföreställningen att han är den till jorden
åter-födde Kristus, och han gör det med en
mogen psykologisk skildringskonst, som har
iklädt sig en kritiskt-dokumentarisk
framställningsform, utan att därför berättelsen
lider intrång af störande teoretiska
utläggningar. Hur narrens evangeliska sinnelag
visar sig mäktigt i skenbart undergörande
handlingar, hur hans själfmedvetande under
suggestion från omgifningen inger honom
tron att han är Guds i köttet uppenbarade
son, hur han möter blindt betagen
hängifvenhet hos somliga, som fylka sig kring
honom som en lärjungeskara, smädelse hos
andra, hur han slutligen blir ensam och
öfvergifven, när hans väsen och lara alltmer
klarna och förinnerligas till en ren och
allfamnande människokärlek, som mystiskt
försmälter med gudomskraften, fadersanden
i solen, och när han som vidskepelse och
afgudadyrkan stämplar alla tecken och under,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free