- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
396

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den sista striden. Af E. Walter Hülphers

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

396 A. WALTER HULPHERS

Hör ett skott! Det var det första,
ännu ett, så blir det tyst.
Struparna af ångest törsta,
nu har döden någon kysst.
Hör ett skott! Det var det andra
fienden ur dunklet sköt,
vid det tredje första blodet
öfver ljungen flöt.

Eldar emot eldar blänkte,
blixtar hväste emot blixtar,
ingen såg åt sidan mer,
framåt endast blicken sökte
längs med pipan af geväret
mot gevären där.

Men i skogen döden bärgar
in i stora fång sin skörd,
skotten falla ren allt färre,
ordningen är störd.
De, som lefva, vika inte,
ingen lefva mer begär,
örat lyssnar endast framåt,
framåt endast söker blicken
längs med pipan af geväret
mot en fiendes gevär.

Skott ur dunklet! Hvem blef träffad?
Svarar du ej mer, kamrat?
Nej, han dignat ned på tufvan,
jag är ensam med mitt hat.
Jag är ensam, när det smäller
nästa gång, mig själf det gäller,
nästa gång är turen min.

Men jag stirrar framåt endast,
ser längs pipan af geväret
rätt mot döden in.

Skott ur dunklet! Här är hjärtat,
det, som jublat har och smärtat,
grufvat, ängslats! Det är nog!
Här är Ögat, som har gråtit,
här är bröstet, som förlåtit,
munnen, som förgrämd dock log.
Skott ur dunklet! Hvarför dröjer
du, jag undrar, men jag höjer
blicken, tills den åter ser
framåt endast, framåt, framåt,
ser längs pipan af geväret
efter eld från ett gevär.

Skott ur dunklet! Godt, det tog!
Ingen mer i skogen andas,
grå en dag i rymden randas,
där den sista stjärnan dog.
Gråt ej, sagan endast sofver,
sofver endast, är ej död!
Där vi slumra på geväret
skall omkring oss skogen susa,
susa tusen år och mer.
Susa, tills vårt barnbarns ättling
grips af samma mod, som vi
viste själfva, skakar oket
stolt och skön och fri.
Susa, tills han gråter tårar
när ej någon honom ser,
och längs pipan af geväret
söker framåt endast, framåt,
går vår väg till ärans gårdar,
där förtryckarn ingen ser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free