- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
401

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mariettas seger. Af Hilma Angered Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARIETTAS SEGER 401

Marietta fortsatte att gå midt i
gatan, det var som om hon fruktat för att
snudda vid något, men genom sina
half-sänkta ögonlock riktigt kände hon, hur
ansiktena rundt om mörknade. Hur
kvinnorna, som hängde i de svarta
dörröppningarna eller satt på trösklarna och
flätade halmremsor till hattfabriken i dalen,
snabbt drog till sig ungarna och vände
bort deras hufvuden . . . Hur karlen här,
som hållit på att stiga upp för stegen
till taket, så fort han fick syn på henne,
skyndade ned igen . .. Hur t. o. m.
gubbarna, som repade löf till kreatursströ,
och kar’ngarna, som sutto utmed de
soliga väggarna och sländade, slutade upp
med sitt göra... Hon visste, att när
svinflocken, som rullade fram långt borta,
komme närmare, borde hon helst smita
ned i ett prång, det är besvärligt ända
minsann att hålla svinflockar ihop . . .
Ingen tog itu med att lösa en krånglig
knut i hennes närvaro, och numera
tordes systern inte låta henne se till barnen.

Innanför Mariettas ögonlock brände
det af tårar, som aldrig kom ut.

Hon hade förstås blifvit skickad ända
till Giacomo’s bära för att vara ur
vägen så länge som möjligt — hvarför
dog hon inte härnere i flodbäcken?

Den förfärliga natten —

Ifrån dem alla, de kalla och elaka,
hade hon den natten flytt högt upp i
berget. Hon kunde ännu, när hon ville,
känna hur dansens yrsel . . . och fallets
skräck . . . och den darrande glädjen vid
att känna fast mark under sin obrutna
kropp for som eld genom blodet, hon
vore ung och hon ville lefva, hvad gjorde
hon för ondt, hvad, hvad? Hon hade
legat däruppe i ljungen och gråtit af
vrede, men efterhand som dödsklockan
nerifrån byn klämtade, ideligen
klämtade, hade hon blifvit rädd för sitt eget
trots, oändligt rädd, hon hade frusit och
hukat ihop sig och bedt till Gud och

Ord och Bild, 22:a årg.

hans Heliga änglar. Men det hade inte
hjälpt, allt vardt bära till ångest. Hon var
öfvergifven till och med af helgonen.

Efter den natten inträffade också det
värsta: folk började hemligt göra tecknet
mot henne. Det förfärliga tecknet, som
hon så ofta hört talas om, under
vinterkvällarna, sedan många af karlarna farit
till andra trakter för arbete, och mest
bära kvinnor och barn och åldringar
fanns kvar i byn, vid spiselelden, medan
stormen kom tjutande ned från bergen
och körde flammorna ända ut mot
golfstenen.

Då berättade gamlingarna om folk,
som förliser på hafvet eller står i
brinnande hus eller ligger i kojor, som vräks
omkull af jordbäfningar eller sväfva på
randen af afgrunder — utan att ta det
ringaste skada af allt det där. Ingenting
ondt biter på de människorna. Men så
mycket mer på dem, som möter deras
onda ögon. Och så finns inget annat
botemedel än att sticka ut de ögonen.
Sticka ut dem med tecknet. . . Och en
vacker dag, det är väl ett halft år sen,
men hur kan Marietta glömma den
dagen?! när hon stannar utanför
krambodens lilla fönsterruta för att beundra det
nya, handelsman tagit hem till högtiden:
röda och brandgula silkessjalar,
himmelsblå allra som tunnaste musliner,
halsband af röda pärlor, hårkammar af
gul metall med hvita stenar, ack, ack,
allt möjligt vackert — så får hon med
ens syn på något, hon aldrig förr
sett. Tätt vid rutan, som för att riktigt
dra uppmärksamheten till sig, ligga små
tingestar i alla möjliga färger, gjorda af
glänsande mässing, af alabaster, af rödt
glas, af horn eller fint hvitt ben. Men
alla ha de en och samma form. De likna
en knuten hand, hvaraf lillfingret och
pekfingret räckas ut som hornen på en bock
eller på — —. Det är så klart, att
Marietta, där hon står och stirrar in i fön-

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free