- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
405

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mariettas seger. Af Hilma Angered Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARIETTAS SEGER 405

längtade sötsakerna. Som i dag kunde
man aldrig minnas att glammet sluppit
loss, men uppsluppnast af alla var Michel.
Hans runda ansikte med små svarta
mustascher öfver fylliga läppar sken i
kapp med den hvita bösspipan, hvilken
han smällde af uppe i luften, så att det
rök om folks öron. Förstås, si och så
var det med skyttens ögon, de tycktes
ha fastnat vid en viss smidig gestalt
och följde med öfverallt, där hon svängde
med sin bricka in genom porten och ut
igen och upp för en ny trappa. — Akta
dig, Michel, skrattades från fönstren, skjut
inte galet, du, himlen finns inte pä
jorden!

Men Michel fortfor att fyra af
krut-salfvor, som kom folk att kikna af
lustighet, lite slarf fick man förlåta honom,
sanningen att säga hade Marietta aldrig
varit vackrare. I en ny hvit klänning
med röda sidenband, som systern låtit
sy i pur glädje öfver att allt syntes arta
sig lyckosamt, hvem visste? Kanske ville
den Heliga Jungfrun ta bort korset, som
legat tungt öfver henne länge nog,
stackare. Kanske skulle ödmjukt tålamod
öfvervinna till och med en sådan
förbannelse.

Från Mariettas mörka ögon, fullt
uppslagna mot dagen, strömmade idel
tacksamhet, hennes halföppna läppar
visade de hvita tänderna i ett leende, som
darrade osäkert i sin ljuflighet.

Då kom det — med ens, som om
hela himlen i ett ögonblick öfverdragits
med svarta moln och blixten ljungat ned
och antändt. Först en minuts stillhet,
därpå skrik och klagorop och tjut, så
att man kunde tro att porten till
afgrunden ett, tu, tre öppnats. Det var
förstås Lucia, den stackars modern, och
alla med hjärta i bröstet måste hjälpa
till. . . Här hade hon stått, här i fönstret,
och en sekund bära, inte alis mer, vändt
sig inåt rummet och släppt gossen, och

han hade klängt upp i fönsterkarmen
och lagt sig framstupa — om det sedan
var alla de granna karamellerna, som
lockade nerifrån tröskelhällen, där
Marietta stod färdig att bära dem upp, men
hastigt lutar han sig framöfver och vinkar
med sin lilla hand, och i detsamma
smäller Michels bössa rätt utanför, och
Pietro skriker till och — ack, hvem vet
saker i förväg, hvem? — i luften
kommer något farande, en liten kropp, och
ligger på gatan orörlig. Och ingen annan
kan heller röra sig, alla stirra förlamade,
men ögonblicket efter vet man, att Pietro
fallit med ansiktet nedåt, sönderrifvet på
sten och grus, halsen knäckt. .. Jesus
Maria, kan någon undra på om Lucia
tjuter som om en osalig ande farit in i
hennes bröst?

Det var en som redan låg på knä
bredvid honom, och rundt om på vägen
var strödd den tappade konfekten, tårarna
runno utför hennes ansikte, hon ville
lyfta upp honom och bära honom in i
huset. Men modern kom rusande och
knuffade undan henne så hårdt, att hon
föll omkull. — Rör honom inte, ropade
hon utom sig, rör honom inte, du är det,
som dödat honom, du, elaka stycke, bort
med dig!

Och inte väl hade orden utsagts,
lätta att tyda, förrän i folks hjärtan
började röra sig en dof vrede. Allt efter
som feststämningen vek, och de lastade
brickorna upphörde att bjudas kring och
gästerna aftågade, trumpet nedslagna,
mot bröllopsgården — steg den. Det
nästan lättade att få ge luft åt harmen
öfver det förstörda nöjet, öfver att det
aldrig blef till något annat än
ledsamheter vid allt. I hast fick man klart
för sig, att ingenting var glömdt, att under
blidheten och försonligheten det gamla
legat kvar och glödt, i folks ögon kom
vilddjurets begär, ja några rent af visade
tänder och morrade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free