- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
406

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mariettas seger. Af Hilma Angered Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

406

HILMA ANGERED STRANDBERG

Men naturligtvis låg inte Marietta
kvar i dammet och väntade. Hon hade
strax kommit på fötter, utan att klart
fatta, och sett sig om efter Michel, i en
förvirrad känsla af att han nu skulle
skynda till hennes hjälp och reda
alltsammans. Men Michel var försvunnen.
Tänk om han inbillade sig, att han, som
sköt skottet, vore skuld till olyckan och
i förtviflan gick och gjorde sig något
illa? Marietta satte af gatan utför, sprang,
sprang — ned till bäcken, ända ut på
vägen — mot bråddjupen, ropande:
Michel, Michel!

Men ingen skymt af Michel. Det var
oändligt lugnande, fast lite skamsen kände
hon sig ju att ha burit sig åt som en
toka, kanske gick man i bröllopsgården
och undrade och väntade på henne, det
vore just vackert.

Hon ordnade i hast sin nedsolkäde
klänning och skyndade tillbaka.
Antagligen hade Michel strax kilat hem med
budskap om olyckan och aldrig hört
Lucias vilda utbrott. Både det och
folkhopens onda miner stod nu för Marietta
som en dröm man haft, ingen kraft i
det längre. Hon var nästan färdig att
skratta — tänka sig att hvarenda en
ögonblicket förut lett gladt och soligt,
det blef för galet alltihop I

På ängsvägen upp till trädgården
bakom bröllopshuset syntes nu mycket
riktigt Michel. Han kom slentrande,
vaggande på sin präktiga kropp som
han brukade. . . Så vacker! Nya svarta
kläder och hvit i bröstet — Marietta log,
alldeles röd, det var som om hennes
brudgum kommit emot henne.

Ett stycke ifrån stannade han och
lutade sig öfver en mur. Lite konstigt
att han gaf sig så god tid, därinne vore
väl brådtom, och båda borde de snarare
hjälpa till.

Men fast hon nu hunnit ända upp

till honom, stod han kvar böjd öfver och
petade i mossan mellan stenarna.

— Ger du dig så god tid? menade hon
gladt — kanske du är ond för att jag
dröjt?

Han svarade inte.

— Jag var och letade, jag tänkte du
kunde vara ledsen öfver, att du sköt,
sa hon sakta.

Han såg hastigt på henne och bort
igen.

— Inte! kom det tvärsäkert.

— Nej lilla stackarn’ hade nog fallit
ända.

— Du Marietta — jag tänker det är
bäst du inte kommer med in.

Hon ryckte till, med blicken förfäradt
stor.

— Inte med?! Hvarför? Hvarför}
Han sparkade bakåt med foten åt

huset till.

— De har börjat igen — du hörde
och såg ju själf.

Han hade således varit där och hört
och sett!

Den vida, lysande blicken sänktes.

— Hvad bryr jag mig om det, när
inte du . . . för du tror ju inte på det?

— Asch jag, tog Michel i, retligt
öfverlägset — men så där säger di, och jämt
och ständigt händer ju också något, en
jäfla otur har du då, det är —

Hon bröt af vildt:

— Hvad har jag att göra med hvad
som händer? det allra, allra minsta! Rår
jag för att folk är så dumma? —- Jag
var själf så dum tills jag kände dig, och
du sa’ att sån’t inte kan vara sant, inte
kan, och jag var dig så tacksam, för
jag blef som en annan människa — men
när du talar så här är det alldeles som
om du trodde på det!

— Det har jag ju sagt, att jag inte
gör, vet jag.

— Om du då sa’ folk riktigt.

— Hvad hjälper det!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free