- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
408

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mariettas seger. Af Hilma Angered Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

408 HILMA ANGERED STRANDBERG

hela tiden varit rädd för mig — du bär
handen, du tror det, tror det!

Han hejdade sig, fick se kedjan på
marken och stoppade den hastigt i
västfickan. I ansiktet kom något brutalt
surmulet, och med djurets blinda raseri
vid att ryckas från älskogen bet han till
hänsynslöst:

— Visst fan tror jag, det vet du väl
att man ända på botten gör, fast jag
är så förhäxad i dig, att jag inte bryr
mig om hur det går mig.

Det var som om hon inte frågat
efter hans sårande ton.

— Men det är inte sant! — det är
ju inte sant? Kan det vara sant då? Nej
Jesus Maria, hur skulle det kunna vara
sant?

Hennes blick jagade om i trött
förtviflan, som sökande ett fäste. . . Såg
hon, som man gör det i feberförvirring,
snöfläckarna där lysa blodbestänkta af
de sista solstrålarna mellan grenverken?
Hörde hon den rädda trasten, som
vågade slå ett litet dämpadt slag, ej mer?
Kände hon hur ljufligt röd luften stod,
hur hemlighetsfullt stilla? Och tänkte
hon då kanske, fladdrande och ända
sällsamt skarpt, som man kan tänka i
ångestens yrsel:

— Det är så skönt allt, och
ingenting är för mig, lyckan är så nära, och
aldrig når jag den — det betyder inte
längre någonting, jag har redan släppt,
men aldrig kan jag släppa detta, att få
veta hvem jag är — jag — ensam.

Hon kastade plötsligt upp händerna
öfver hufvudet och slöt dem i vild bön:

— Heligaste guds moder, visa mig
riktigt säkert, att jag inte är en sa’n!

Och i det ögonblicket fick hon syn
på bössan.

Det hela sedan skedde fortare,
mycket fortare än tiden som åtgår att
berätta det. Innan Michel hann få en
aning om hvad som stod på, var det
redan gjordt. Han hade knäppt sin
väst, han, och stuckit fingrarna i fickorna,
inte i humör än att tala goda ord. Han
såg henne ila bort mot trädet, där han
ställt bössan — allt för väl till hands,
laddad och klar — och tänkte på
ingenting annat än att det var ett förbannadt
trassel.

Så small skott.

Michel kunde ju inte öfverbevisas
om att ha dödat sin käresta, rätten måste
antaga, att det gått till så, som han under
rop och gråt bedyrade:

Marietta hade lutat ansiktet, just
näsbenet mellan ögonen, mot bösspipans
mynning och så med foten, den säkra
foten, trampat ned trycket.

Ögonen voro utskjutna.

— Där kan ni se hvart en afskyvärd
osanning leder, snyftade systern.

Men de andra kvinnorna hviskade
sins emellan:

— Det bästa hon kunde göra,
stackare, hon bar sitt kors som ett helgon,
men hvem kan lefva med en sådan
förbannelse öfver sitt hufvud? Om hon
inte dött för egen hand, så hade ju
ingen vetat, att hon till sist var oskyldig.

Och det var Mariettas seger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free