Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Minnen från Rom och Venedig. Af Gustaf Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4io
GUSTAF CEDERSTRÖM
ej Venedig. Då sådana planer ens kunna
diskuteras som att fylla en del kanaler
till gator, då är det snart färdigt. Jag
begär ej att staden skall få förfalla, så
som den var, då jag nu kom dit för
första gången. Snygghet huru mycket
som helst, men låt denna tjusande stad
behålla sin säregna prägel. Dock,
starkare än allt annat är nu dollarn, och i
dess tecken skall hvad som ej kan föras
öfver Atlanten till Amerika ordnas. Af
konsten i Venedig slogs jag med häpnad,
nästan mest af arkitekturen, som i de
mest växlande former tjusar ens öga.
Måleriet öppnade för mig hittills oanade
perspektiv.
En sådan oerhörd konstnär som
Tintoretto hade jag ingen aning om, och
det får man först i Venedig. Man går
honom ofta förbi, och Paolo Veronese är
nog den som mest slår de flesta, men
ju längre man betraktar, dess mer tjusas
man af denna nästan titaniska konst, som
är Tintorettos. Detta såg nog äfven jag
ej första gången neller, men har för hvarje
förnyadt besök allt mer kommit på det
klara härmed. Hans malninger i Scuola
di S. Roch och hans stora tafla S.
Markus’ underverk höra nog till konstens
underverk.
På senare år, då jag en tid nästan
hvarje sommar for till Venedig, lefde
och kopierade i museerna, fick jag rikt
tillfälle att se och studera och göra många
för mig nya bekantskaper, exempelvis
Tiepolo, denne den siste af Italiens stora
målare. Nu vid mitt första besök i
novemberrusk och kyla stannade jag ej
längre än som behöfdes för att få en
allmän öfversikt, utan styrde mot värmen,
mot Rom, med ett kort uppehåll i
Florens, en stad där jag sedan tillbragt flera
år. På tåget mellan Bologna och
Florens blef jag högst förvånad, då jag, som,
när en tjockkängad britt trampade mig
på tårna, svor till, fick höra en ståtlig
fortsättning af alla gängse svenska eder.
Jag såg upp på den som var så ful i
mun, väntande att få skåda en nordisk
typ, men nej, mannen med den rika
repertoaren hade det mest typiska
italienska utseende. Jag tilltalade honom på
svenska, men utom hvad jag redan hört,
kunde han ej just mycket. Vi blefvo
snart kontanta. Han hade en stor
personkännedom om Sverige från 1850-talet,
mest musici. Han bad mig gissa hvem
han var, men det kunde jag ej. Jag
fick då veta, att det var Ciaffei, en
sångare som vid den tiden gjort stormande
lycka i Sverige. Han var nu
vinhandlare, bosatt i Florens. Han gaf mig sitt
kort, bad mig därmed gå till trattoria
Melini, så skulle de anordna supé för oss,
själf skulle han först hem till familjen.
Det var min första bekantskap med denna
härliga restaurant, där det goda
chianti-vinet bäst träffas och där jag sedan under
många vistelser i Florens ständigt haft
mitt tillhåll, och där nog »il Barone»
ännu är väl känd. Min nye vän kom
dit i festlynne, och i hans sällskap
till-bragtes en härlig afton med utsökt vin
och dito macaroni, och där äfven
samtidigt med vinet flödade härliga svenska
sånger, en vackrare repertoar än den,
som förskaffat mig denna angenäma
bekantskap. I Florens råkade jag äfven min
forne klasslärare, den ryktbare
studentsånganföraren Oscar Arpi, på väg till
Rom för att restauera sin vacklande
hälsa. Vi följdes nu åt dit.
Rom var då ju nyss taget af
piemon-tesarna. Påfven syntes ej mera,
kardinalerna, som förr vandrade på Pincio
med sina granna lakejer bakom sig, höllo
sig undan. Det påfligt pittoreska Rom
var nu blott en saga.
Men ännu var staden ganska oberörd
af den modernitet, som sedan lik en
härjande sjukdom gått öfver den. Osund
i hög grad, var staden full af malaria,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
