- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
420

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Minnen från Rom och Venedig. Af Gustaf Cederström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

420

GUSTAF CEDERSTRÖM

fram till altaret. Han är den ende, som
i motsats till alla andra Guds tjänare
vänder sig åt väster, då han läser
mässan. Alla andra präster vända sig åt
öster, mot solen. * Därför är högaltaret
midt i kyrkan, så att påfven kan stå
bakom det och rikta blicken mot folket.
Bakom honom knäböjde nere på golfvet
alla närvarande kardinaler med sina långa
röda släp utbredda bakåt och med sina
uppvaktande bakom. Ett ståtligare
skådespel än detta i den med rika stoffer
smyckade kyrkan har jag ej skådat. Så
var mässan slut, och den helige fadern
besteg åter bärstolen för att föras in mot
folket och välsigna det. Vakten, som
höll platsen tom, knäböjde och sänkte
värjorna till marken, under det de hälsade
med den andra handen mot hjälmkanten.
»Nu gäller det», sade min vän, »har ni
oförskämdhet, så följ med nu fram i tom-

rummet, då diplomaterna och romerska
adeln gå fram. Ni blir tagen för en af
dem och kan komma nära och se hans
helighet på nära håll.» Jag gjorde så
och kom fram och knäföll bredvid
bärstolen samt fick se detta underbara
anlete på nära håll. Han var dödsblek,
åttioåringen, som nog dignade af
trötthet då han lyfte sig ur stolen, höjde sin
hand och utdelade den påfliga
välsignelsen, som nu på åratal ej skett. Det var
ett majestät större än alla jag skådat,
denne Petri efterträdare, mannen med
den brinnande blicken, som, jag är glad
däråt, ett ögonblick stannade pä mig. Och så
lyftes den dyrbara bördan sakta upp och
försvann under jubelbrus från
församlingen, lika stilla och majestätiskt som
uppenbarelsen kommit. Så fick jag se påfven,
och det glömmer jag aldrig. Detta minne
må vara mitt sista och starkaste från Rom.

LEO X PÄ SEDIA GESTATORIA.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0461.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free