- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
437

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Frödings sista dikter. Reconvalescentia. Af Einar Apiarie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÖDINGS SISTA DIKTER

437

med god urskillning bland de många
förslag till rubrik på diktsamlingen, som
Fröding själf antecknat. Boken anknyter
verkligen till skaldens långa konvalescens
efter den genomgripande själskrisen i slutet
af 1890-talet. Utgifvarens företal har f. ö.
flera upplysningar af värde. Alla nu tryckta
manuskript äro från Frödings senare
lefnadsår, och det är nog ganska sannolikt, att
tidpunkten för de äldsta, såsom Berg
påpekar, kan sättas till 1905. I alla fall
är det naturligtvis ingenting som hindrar,
att Fröding kan ha koncipierat några af
dikterna redan före denna tid, och än
mindre, att han arbetat på flera af dem i
skilda repriser. Efterdyningar från det
väldiga vågsvallet i Frödings mest
grubbel-fyllda, oförbehållsamt biktande och
lidelsefullt stormande diktning förnimmas gång
på gång äfven i »Reconvalescentia», och
den med Frödings poesi närmare förtrogne
finner här oupphörligt associationer till än
den ena, än den andra af hans skapelser.
Öfverallt mäktiga ansatser åt olika håll,
trefvande tongångar, vemodigt förklingande
ackord från ett strängaspel, som mer än
de flesta andra fann det fulla, äkta
uttrycket för lifsberusning och världssmärta, lika
litet ville afstå från symfoniens rikedom,
stegring och majestät som från den enkla visans
luftiga lätthet och fåglalåt. Karakteristiskt
för »Reconvalescentia» är just, att man
där så ofta möter genljud från hans poesis
vida domäner, från hans klangdagar, utan
att variationerna på gamla melodier sakna
nyhetens behag, detta smältande välljud,
denna hemlighetsfulla skönhet, som trollar
oss bort en stund från den prosaiska
djurhamnen, betager och bedårar oss i vår
svenska Orfeus’ regnbågsskimrande
fantasier. Ligger det ej något typiskt eller
symboliskt i dessa konvalescentens gripande
försök att leta efter hållpunkter, på olika
sätt vilja finna sig till rätta i det
åter-strömmande lifvets flod? Gifvetvis äro
Frödings sista dikter till stor del ofullbordade
eller rent fragmentariska. Textmaterialet
föreligger ursprungligen i en mängd
varianter, och det har säkert varit allt annat
än lätt för utgifvaren att i all denna
ymnighet beslutsamt välja den »färdigaste»
afrättningen, som måste bli den definitiva
i en för den större allmänheten afsedd
diktsamling. Emellertid har han förfarit
med mycken pietet. Särskildt förtjänar

framhållas den fyndighet, hvarmed han
gissat sig till ordningsföljden af de i cykeln
»Magister Blasius» ingående men i
manuskriptboken onumrerade och kringströdda
styckena och infogat dem i sitt
sammanhang. Klar och redig är äfven hela
samlingens indelning i två stora hufvudgrupper,
hvaraf den förra innefattar de mestadels
fullständiga och afslutade eller åtminstone
utan kommentar fullt begripliga dikterna,
den senare åter de rena diktfragmenten
och diktämnena, alltid af psykologiskt, om
också ej ogrumladt estetiskt värde och
emellanåt med inledande randanmärkningar af
utgifvaren.

Så intressanta och vackra, delvis
gripande Frödings sista dikter än äro, afslöja
de inga väsentligt nya sidor af hans
personlighet-, någon ny lifs- och världssyntes
hos den store skalden kan naturligt nog
här ej komma ifråga. Hans känslas
djupsinne är sig likt i sin lifs varma, snart sagdt
all-famnande sympati och fångar alltjämt med
förvånande intuitiv snabbhet och säkerhet
de klara och friska, klangfulla uttrycken
för dityrambiska och elegiska erfarenheter,
drömmar och visioner. Grundtonen i
»Reconvalescentia» är visserligen vemod, och
tröttheten märks stundom både i dikternas
fragmentariska skick och i en obestridlig
brist på koncentration. Men äfven då
stämningen är mattare än förr, förgylles
den ofta af den leende, milda gratie, som
är hans väsens innersta hemlighet, dessa
hjärtegodhetens solskensstrimmor, som ingen
svensk skald yppat sannare och skönare
än Fröding i de oförgätliga verserna:

Ja, du ler, din själ är lik min egen,
den vill gråta, men den ler sin gråt.

Idésfären i hans sista dikter är på det
hela taget densamma som förr,
grundtankarna ej flera. Patetiskt grubblar han
öfver sina gamla elementära spörsmål:
motsatsen mellan godt och ondt, frihetens
problem, kärleken mellan man och kvinna,
sångens dämoniska makt och lyckans
mysterium, förhållandet mellan lifsnjutning och
försakelse, vissningens och förnyelsens gåtor,
lif och död. Ämnessfären är fortfarande
rik och vid. Pasticher och kärnlyriska
poem, Värmlandslåtar och
allmogeskildringar, reflexionsdikter och fria fantasier följa
hvarandra i brokig växling, forntid sig
med nutid enar, österländska och gammal-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free