- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
438

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Frödings sista dikter. Reconvalescentia. Af Einar Apiarie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

438 EINAR APIARIE

svenska, skotska och fornnordiska
motivkretsar täfla med den moderna om vårt
intresse. Af samlingens tre största cykliska
kompositioner är i mitt tycke »Ghaselens makt»
den yppersta, efterlämnar det varaktigaste
intrycket. Dikten är uppenbart en
personlig, storstilad konvalescens-bekännelse.
Innebördens sinnrikhet och själfullhet få ej
skymmas undan af det glänsande yttre
höljet, redan i och för sig beundransvärdt.
Rätt och slätt en ljudöfning eller ett
tankeexperiment är sannerligen ej denna
suveräna lek med den smidiga och svåra
orientaliska strofformen, som Fröding redan en
gång förut visat sig bemästra med en
helgjuten och tankfull liten dikt. Versen i
»Ghaselens makt» med sina smeksamma,
skiftande och böljande rytmer, sin mjuka,
monotona ordmelodi, sina praktfulla men
sparsamt och med utsökt smak anbragta
österländska accessoarer och attribut
vaggar oss in i sagostämningen, så att vi
nästan tro alltsammans vara blott en
vacker fantasmagori. Och så är det ända
dikt och verklighet i härlig endräkt. Än
en gång har skalden återvändt till sin
ungdomskärlek, Tusen och en natt.
»Sagoförtäljerskan» med Ali Babas och Abu
Hasans äfventyr i den värmländska
syren-bersån, »lummig och svål», är ju för alltid
kringgjuten af poesiens guldglans, men ett
poetiskt skimmer omger här äfven henne,
som systerligt tog upp sagoförtäljerskans
fallna mantel och hjälpte Shehersad i
hennes värf. Behöfver man gå längre än till
ett visst litet Djurgårdstjäll för att finna
den egentliga skådeplatsen för det
fantastiska sceneriet i skaldens dikt med
»drufvo-klasarne på silfverfatet i sorbetsvalkan
öfver marmorbordet», och skymta ej lätt
igenkännliga drag hos »kalifen Abdallah»
och »slafvinnan Dinarsad», som vill sofva
sin herres kvalda sinne till ro med »dårande
ghaselen»? I en serie trolska och skälmska
bilder skildrar skalden med alla sin
språkkonsts finesser, hur sången mäktar stämma
själen till de mest skilda känslor: mildhet,
hat, vanvettsyra, sorg och sans. Det blir
ett betagande helt af löjen och tårar, musik
och gratie, humor och patos. Sångens
makt öfver människohjärtat har Fröding
poetiskt behandlat långt förut, skönast
kanske i »Saul och David», men aldrig
har han som här till en tjusande polyfon
väfnad spunnit ut motivet i alla dess för-

greningar, med dissonanser och harmonier.
Episoderna med den backantiskt dansande
divanen ha en målerisk pregnans och
versi-fikatorisk brio, som man knappt skulle
tilltrott konvalescenten; ett epitet (om vinet)
som »morgonrodnadsljufvast» är en ny
ädelsten i Frödings och det svenska
språkets ordskatt, och med hvilket genialt
grepp apostroferas ej Bellman och hans
rusiga följe midt i den österländska orgiens
tumult! Det vore lockande att jämföra
Frödings ghasel-cykel med Levertins »Kung
Salomo och Morolf» för att söka komma
under fund med hvem af de två skalderna
som bäst lyckats ge illusion af Orienten,
dess säregna bildvärld och lifsfilosofi. De
stora och djupgående olikheterna falla
kanske till en början bjärtast i ögonen, men
beröringspunkter saknas ej heller, alldeles
oafsedt den gemensamma österländska
fantasisfären. Naturligtvis föresväfva mig
sådana stycken som »Salomos själfransakning»
och »Månskensnatten» med deras
orientaliska grubbel, bildprakt och stämningsmystik
mindre än dialogen mellan »Salomo och
drottningen af Saba» sida vid sida med
några af den frödingska ghasel-cykelns
af-slutningsstrofer (från XV), ej minst de
djupsinniga och melodiskt sköna växelspråken
mellan sultanen och hans älsklingsslafvinna
om sångens och sorgens, kärlekens och
vishetens mystär. En sådan, genomförd
undersökning faller dock utom rämen för
denna uppsats. Alla utläggningar bli f. ö.
torra och prosaiska, då det gäller Fröding;
»Ghaselens makt» är lika stark som ljuf:

Du säger sant; mot kval är tröst i sorgen,
och själfva tviflet botar den för mången,
men äfven sorgen tröstas dock af sången,
när den i kärlek sjungs att lindra sorgen,
till spel af harpan, cittran eller lutan.
Musiken ägnar sig att sofva sorgen
hos hyddans son som härskaren i borgen,
gån ej till sorgens läger den förutan!

Men äfven leken kan en sorg förjaga,
om också endast för en liten stund,
och äfven sorg af djup och ej alldaga
kan leken häfva för en kort sekund
— en kort sekund af ögonblick, som ila,
ett något litet af en liten hvila.

Dock svår att böta är den tunga sorgen,
den sjunges bort för flyende minuter,
när någon vis och mäktig ande gjuter
en glömskans drycks hugsvalelse för sorgen
i någon sång, som sjungs att lindra sorgen:
dock återkommer ända ofta sorgen —
har väl ghaselen allmakt öfver sorgen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0479.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free