- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
439

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Frödings sista dikter. Reconvalescentia. Af Einar Apiarie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÖDINGS SISTA DIKTER 439

Man frestas att anföra strof efter strof,
stycke efter stycke men måste inskränka
sig att hänvisa till allra sista strofen:
siden, smycken, sång och sägen, sagans
hela sorgsna visdom svinner hän likt en
flyktig hägring för detta stilla bortdöende
adagio i den orientaliska nattens tystnad
och ro.

»Magister Blasius», den stora
1500-tals-pastichen, är ej alis ett så harmoniskt
konstverk som den föregående cykeln, men
snillrikheten är lika omisskännlig,
uppslaget är stort och delvis präktigt genomfördt,
flera dikter äro nya »stänk och flikar»
från Frödings djupast upprörda, poetiskt
mäktigaste tid, stämningssvallet långt mera
passioneradt brusande än i ghasel-cykeln.
Det är ett slags goliardpoesi i högsta
dignitet, verkliga bohemvers. Johannes
Blasius är en kättersk och liderlig
Värmlandsstudent, som sliten mellan himmel
och helvete förfallit till dryckjom och svir,
öppet sjunger nidvisor mot Uppsala möte
och, endast lydande sitt samvetes bud,
ljungar väldeliga mot allsköns påfviska
auktoriteter och rufvar öfver lifvets mening.
Förvisad från lärdomsstaden, där han ställt
till skandal, drar han ensam bort i
främmande land och säges sedan ömkligen ha
omkommit, vildfågel och fribytare till sista
blodsdroppen. Cykeln har form af
aktstycken ur ett värmländskt nationsprotokoll
från reformationstiden. Prosaramen med
insprängda verser, som föregifvas vara
skrifna af Blasius, påminner formellt sedt
om den äldre, välbekanta Frödingspastichen
»En liten comedia». Äfven i »Magister
Blasius» äro den gammalsvenska stiltroheten
och språktonen ypperliga, dock kan ej
nekas, att totalintrycket söndersplittras,
helhetsstämningen blir lidande på denna
blandning af prosa och vers. Några af
dikterna äro befryndade med dryckesvisan
om »Welam Welamsson», men Blasius’
egen person med sina ömsom hädiska,
ömsom ödmjuka utgjutelser erinrar mest om
»En fattig munk från Skara». Intressanta
äro de många drag af sig själf, som
Fröding nedlagt i Blasiusfiguren. Gnistor af
den eld, som brinner i »Mannen och
kvinnan», spraka tidt och tätt, såsom i de
flammande verserna:

Vi kifvas, när vi äta,

vi gå till sängs och träta

och hafve sällan ro.

Jag drar dig i din fläta,
du slår mig med din sko,
i trätan, i trätan
och hafve sällan ro.

Ej patro och matrona,
en hane och en hona
och icke ett, men tu,
en bolare, en kona,
så äro jag och du.

och, med en lidelsefull
stämningsomkastning, i de följande saligt hänryckta:

Men stundom äro dina läppar ljufva
och dina ögon äro ögontröst
och stundom liknar du likväl en dufva,
som kutter, kutter, kutter är din röst.

Och någon gång när Blasius spelar cittra,
då kan du gifva vackra ögonkast,
då kan du sjunga, drilla, kuttra, kvittra,
då kan du tala som en god taltrast.

Dessa båda strofer liksom den tredje
afslutande och i viss mån afvikande:

Fågelsången höres från det fria,
fågelsången är ju frisk och fri,
tirliti, tirliti!

Hvarför få vi icke tirlitia,
kuttra, kvittra, sväfva i det fria
såsom svalor, äfven, äfven vi,
vi, vi, vi!

ge äfven en föreställning om cykelns
öfverlägsna verskonst. Rytm och rim äro
mästerliga, tonfallen det lefvande lifvets, orden
i sin enkla, direkta uttrycksfullhet än
bräddade med språkets hela sötma, än lågande
af energi.

Formfulländning utmärker äfven
samlingens tredje större cykel, »Den kufvade
klanen»-, innehållet förefaller mig däremot
mindre betydande. Enligt skaldens egen
anspråkslösa förklaring är dikten närmast
en efterbildning af Walter Scott, men
under läsningen tänker man ej just på denna
fingervisning utan har oblandadt nöje af
de skiftande fornskotska bilder, som
Fröding, med osviklig virtuositet, på sitt eget
personliga sätt låter taga förbi.
Stämningsdiset öfver taflan kommer fram redan
i det första anslaget, där ordupprepningar
af grått och grått ge dikten dess ledmotiv.
Med en viss rätt skulle man t. o. m. kunna
kalla hela stycket tema med variationer i
grått, liksom dess motsvarighet i Frödings
äldre alstring, »En parkfantasi från
sjukhusfönstret» (stämningsbilden från »old
England»), kunde göra skäl för namnet
harmoni i grönt. Den moderna scen, som
skulle afslutat klan-cykeln, är nu blott ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free