- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
440

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Frödings sista dikter. Reconvalescentia. Af Einar Apiarie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

440

EINAR APIARIE

fragment. Det är ett rytmiskt bravurstycke,
som bl. a. framställer, hur Glengarrans vid
säckpipans toner dansa reel för drottning
Viktoria på planen utanför Balmoral slott.
Stycket fick aldrig en slutgiltig form, och
det är osäkert, om den något bullrande
episoden skulle ha passat riktigt bra ihop
med den öfriga cykeln, hvars romantiskt
dunkla och dämpade grundstämning nu i
stället fixerats i en bittert vemodig
landskapsbild med anklang af »Ströftåg i
hembygden ».

Om de öfriga dikterna kan jag fatta
mig kortare. En af de originellaste och
mest fulländade är det fornnordiska kvädet
»Om Eigil Skallagrimsson» i en stil och
språkton så dof och dyster, med ett
ordval så kräset, en meter så beundransvärdt
smidig, en karakteristik så spöklikt
snärjande och besvärjande, att vi tycka oss se
den gamle höfdingen-barden af Kveld-Ulfs
ätt stiga fram ur skuggornas värld och
under mummel och glam, kittelbubbel och
snurr af rockar, under barns och kvinnors
hån skamsen, stillatigande tocka sig allt
längre från härden bort i vrån vid
stugudörren. Ålderdomens tragik tränger sig
beklämmande på oss i verser som:

Dälder finnas djupa

nog till ättestupa

för en gammal man.

Somliga våga

gå utför låga

branter — Eigil

endast han,

liten finne

sitter inne

gammal årbräckt med skrumpen kind,

därtill blind.

Genom sin stora stil och sällsamt sköna,
nästan hemska stämning kan dikten mäta
sig med den utomordentliga romerska
pastichen »Till Publius Pulcher». Till den
fornnordiska ämneskretsen sluta sig äfven
»Amblode», ett storslaget utkast med något
af stämningar och syner från
»Hadesdröm-marnas» värld, och den betydligt mindre
intressanta dikten »Den egna kraftens män»,
som väl mycket tragglar med kända motiv
ur »Gralstänk». Bland de ofärdiga nya
värmländska låtarna lägger man märke till
den onomatopoetiska burlesken »Kloke
Klock» och ett par mörka folklifsbilder,
hvaraf den f. ö. ganska vidlyftiga »En
kriminalhistoria» genom sin friska och fräna
verklighetstrohet i samtalstonen liknar »En

skvallerhistoria» (i »Efterskörd»).
»Veneziansk stämning», ett käckt och sinnligt
skön-hetsdrucket men ställvis sorgbundet och
alltför långdraget poem, betecknas af skalden
själf som »äfterklang» •
Snoilsky-reminiscen-serna ligga också i öppen dag. Åtskilligt är
dock »egenklang», t. ex. de få, men drastiskt
målande raderna om det vilda venezianska
sjömanslifvet, en sorts miniatyrskiss till
»Lycklandsresan». Antikt vacker är bilden
»en amfora med vinet från den
drufvo-fyllda kusten ...»

De smärre centrallyriska dikterna tolka
innerligt konvalescentens skiftande
stämningar: om, försynt tacksamhet, vekt
försjunkande i naturens all-lif, kastningar
mellan hopp och förtviflan. Gripande biktar
i »Vinter» soldyrkaren, den varmaste af
de varma, sin längtan efter isens kyla till
skydd och härdning för en själ, som varit
alltför vek. Perspektivet tangerar det
kosmiska, då mot den stoiska apatien hans
innersta natur plötsligt reser sig i
slutstrofens utbrott:

Men gifver köld blott styrka åt det sjuka
och kan förnyad varmtids friska tö
till nyfödt lif det hårdnade uppmjuka
ur tusenårig istids is och snö,
så vakne det att icke mera dö!

Hela samlingen hade Fröding ämnat
sluta med en ny Aladdindikt, »Lampans
ande», men denna blef endast ett härligt
fragment, »kanske hans afsked till poesien
öfver hufvud». Frödings sista dikter
innesluta dock en ännu dyrbarare pärla,
»drömvers» i äkta bemärkelse, det lilla
panteis-tiska poemet »Växtlif». Det är
»Recon-valescentias» finaste extrakt, och jag kan
ej låta bli att anföra det i sin helhet:

Jag sof ej, men låg såsom sjuk till sängs
och trodde mig nära nog drömma
mig vara ett blomfält, en vanlig ängs,
en vanlig att se och förglömma.

Jag tänkte ej mänskliga tankar just,
men kände det vekliga svaga
af morgondrömmande blommors lust
att njuta och lust att behaga.

Då kom som jag tror af små barn en flock,

de började bryta och draga

— jag led ej, jag smärtades ej, men dock

jag kände ett vemod betaga

min själ af att vissna till torrt, till torrt,

men kunde ej vredgas och klaga,

mig tyckes att lif är för blommor kort,

men liknar ju endast en saga

om dvalan att vissna i höstar bort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free