- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
442

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

442

OLOF RABENIUS

på att vara subtil, en ofta förment egenskap,
som vid närmare påseende visar sig vara
detsamma som artificiell. Daniel Fallström
är i alla fall en skald som är mäktig af
omedelbar hänförelse och som icke griper
till lyran annat än då hans själ satts i
våggång och rörelse. Oafsedt om den
tillhör en adel växtart eller ej, har hans
poesi dock naturens styrka och behag.
Fontänen sjunger visar oss samma
outsinliga sångarhjärta, som svärmar, sväfvar
och flyger som förr, om än en och annan
ton af höstens vind och åldrandets vemod
blandar sig i strängaleken. Lättrörd,
impulsiv, snar till löjen eller tårar vid hvarje
glimt och blänk som träffar ögat — en
daggvätt blomma, en dunkelljus sky, ett
strålkast från ett kvinnoöga — flyter han
strax på stämningens bölja och leder den
osökt in i sina strofer.

Dock om hans sång flödar från en
naturlig källa, så ligger dess åder icke så
djupt. Om skalden lätt råkar i svärmeri
och förtjusning, så flyger hans inbillning just
icke mot höjden. Man gör icke Daniel
Fallström orätt, om man framställer honom
som genomsnittkänslornas romantiker och
borgerlighetens trubadur. Aldrig sublim, men
lagom idealistisk, aldrig djupsinnig och
gåtfull, men bekväm för tanken och lättfattlig,
aldrig upprifvande, men lätt elegisk, ibland
en smula sentimental, sinnligt smekande,
stundom retande och därjämte mildt upplyftande

— så har han blifvit en tolk för de mångas
känslor och en tillfredsställare af deras
poetiska behof. Om hans diktning icke har den
rätta bouquet’en för finsmakare, så ger den
ett sundt och angenämt stämningsrus åt
dem som med mindre estetiska anspråk och
med mindre kultur likväl ha sinnen med
skönhetskraf och ett hjärta, som längtar
och älskar. Med sin tillgängliga melodik,
med sin trånadsljufva stämning och mjuka
klarhet har hans vers ofta tycke af denna
italienska operamusik, som gör ett
behagligt intryck, fastän den icke är så säregen,
och som är vacker, därför att den är
naturlig. Lägg härtill den habila teknik,
hvarmed han kan göra en sak, den
snitsig-het, som han förstår att gifva sina bilder,
och man skall finna det lättförklarligt, att
han äger popularitet. Jag tar som
exempel på denna hans — f. ö. verkligt artistiska

— fäsörsskicklighet »Till löjtnant April»,
en i sitt slag välgjord och tvångsfri

allegori. Med sin präktiga schwung och
chevalereska hållning är dikten typisk för
sin författare, och förliknandet af den
jäsande och oroliga månaden vid en käck
husar, som klädd i snöhvit plym med
hagelskurar kring ögonbrynen i sporrsträck
sätter öfver häcken för att afsvalka sin
kärlekssjuka men sedan lugn och blid från
sin solfåle möter sin sköna — den
strålande majdagen — utmärker sig för den
slags klara fyndighet, som genast kommer
till verkan.

Det hör till karaktäristiken — i
klandrande riktning — af denna poesi, att den
använder rätt många klichéer och att den
uppsätter sina scener med delvis fixa
dekorationsmedel. Det är ju en svaghet, som
Fallström delar med många större skalder,
bl. a. med ingen mindre än Tegnér.
Sålunda återkomma gärna silfver och purpur
som färger i hans dikt, snön faller som
blommor och blommorna som snö, kvinnans öga
och hår är guldbrunt o. s. v. Banaliteten
framträder också i upptagandet af en del
poetiska lieux communs. Upprepningen kan
som uttrycksform innebära styrka; den
verkar motsatsen, om den saknar stilistisk
enhetlighet och epitetet endast är en lös
formtyp, en verbalt vidhängd prydnad.
Hos Fallström sker icke sällan
upprepningen, där man kunde fordra variation. Dock
för detta och andra fel skänker han på
mångahanda vis ersättning. Gungad af
versens mjuka rytm glider man ibland öfver
dem, och behagligt struken af dess
sammetslena fall blundar man kanske för den mera
granna än fina färgen. Den sinnliga
charmen, det akustiska välljudet öfvar ibland
en sådan verkan att man icke fäster sig
stort vid att tanken är billig och fantasien
jämn. Hör t. ex. denna strof:

Syrenens hvita fägring
syns glänsa som en hägring
af lyckans solskensö.
Musik till dina drömmar
ur trastens strupe strömmar,
när årans pärlregn faller
på nästan stillnad sjö.

Daniel Fallström besjunger i denna
samling, som förut, framför allt kärleken och
naturen. Som erotiker är han — vi veta
det redan — på en gång svärmisk och
galant, och om han drömmer i det blå,
brusar det samtidigt i hans blod. Han är
romantiker men på samma gång sensualist,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free