Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
OLOF RABENIUS
af patriarkerna, och af källan i dess svala
skymning med sina fina pelare af sand,
som dansar likt en älfvas page på bottnen.
Keats’ ode är den rena grekiska
skönhetsandan lefvandegjord, en dikt om konst,
som själf är högsta konst, en poetisk
motsvarighet till det bildverk, den så
hänförande besjunger. Som på urnan är i dikten
den vingade rörelsen af plastiskt
fullkomliga gestalter gripen i flykten, ett ögonblick
förevigadt, en sväfvande syn utdanad och
fastgjuten. Och ett dämpadt och svalt
guldskimmer leker kring ordens
mamor-glans. O fantasins drömhvila, o konstens
milda ro, hvilken tröst och glädje I
gifven den tyngda själen! Vackrare än hvad
här sker, »som en vän till människan», kan
ett sådant konstverk icke betecknas, och
lyft och klarnad till sinnet instämmer man
med diktens idé, att skönhet är sanning.
Kan en mera klassiskt-hellenisk daning i
modern form tänkas är denna strof, som
jag återger både på engelska och svenska,
för att läsaren må få ett prof på den
mästerliga öfversättningen.
Who are these coming to the sacrifice?
To what green altar, O mysterious priest,
Lead’st thou that heifer lowing at the skies,
And all her silken flanks with garlands drest?
What little town by river or sea-shore,
Or mountain-built with peaceful citadel,
Is emptied of its folk, this pious morn?
And, little town, thy streets for evermore
Will silent be; and not a soul to tell
Why thou art desolate, can e’er return.»
Säg hvilka vandra till din offerfest
och till hvad vårgrönt altare i ro
du leder själf, o underbare präst,
en ung girlandprydd, silkeshullig ko?
Hvad stad i fjärran, byggd omkring sin borg,
i bergens luft, vid hafvets böljesvall
står tömd på folk i denna morgonstund?
Du lilla stad! Så skola dina torg
stå tomma jämt, och ingen hemvänd skall
berätta där din tystnads fromma grund.
Wordsworths nyssnämnda dikt är också
bedårande i sin visionära glans, en bild af
himmelskt-jordiskt behag:
Hon glänste som en glädjesyn,
hon var mig först ett barn af skyn,
en uppenbarelse, sänd ut
att smycka blott en kort minut;
som skymning, blicken stjärneblå
som skymning håret likaså,
men eljest var hon öfverallt
som Maj och Morgon till gestalt;
ett luftigt dansande försåt,
en bild att le och häpna åt.
En sådan luftig fägring ligger också
öfver ett landskap, »Till våren» af William
Blake, slöjadt af ett underbart
genomskinligt töcken af hafsblånad och
löfgrön-ska. Hur förtjusas man ej då man läser,
hur den ena kullen tyst för den andra
berättar om våren och hur han sätter den
gyllene kronan på jordens blyga upplösta
flätor. Det är en poesi, som solar sig i
skönhet och med den lättaste tonandning
går som en viftning i bladen, som en sky
af frömjöl öfver gungande blomsterklasar.
Dikter af en dunklare fantastik eller
mera blossande passion äro »KublaKahn»
af Coleridge, »Kristallrummet» af Blake och
»Till Helen» af Poe. Äro de båda
förstnämnda för den naturliga uppfattningen
väl bizarra, äger den sista en stämning af
spänd, extatisk smärta och af berusadt
lidande, som brinner med nattligt
fladdersken och djup mystisk glöd.
Af de företrädda fransmännen fäster
man sig särskildt vid Gautier och
Baude-laire, hvilkas så utpräglade konst stilfast
bevarats i öfversättningen; bland tyskarna
möter man bl. a. Conrad Ferdinand Meyer,’
hvars sinnrika, själfulla diktning fått ett af
sina vackraste uttryck i den af Österling
tolkade »Det döda barnet», som med
obeskriflig stämning skildrar motsatsen
mellan människans och naturens lif, samt
Richard Dehmel, som här framträder med
ett stycke af blodfullt pervers erotik inom
en som alltid litet arrangerad ram. En
intressant bekantskap är Alfred Mombert,
af hvars dikter Österling öfverfört en
sorg-tung passionshymn, gifven i en
vinteraftonssyn. Samlingen afslutas med ett par
sånger af den danske skalden Kai
Hoffman, en fin lyrisk konstnär.
Man kan anmärka på en eller annan
enstaka vändning i diktionen, men sådana
— f. ö. ytterst sällsynta — detaljbrister
försvinna alldeles under den skönhetsglans,
som faller öfver dikterna. Denna bok är ett
verk af en genial tolkare och en skapande
konstnär, som därmed skänkt oss en af de
vackraste gåfvor, som inom poesien kommit
oss till del de sista åren. Jag får bekänna,
att det var längesedan lyrisk dikt skänkt
mig en sådan glädje. Men man vet det
ju: där Anders Österlings stig går, det må
vara genom Skånes eller Englands löfrika
lundar, spelar alltid Pansflöjten och sorlar
musernas källa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
