- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
447

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NY SVENSK LYRIK 447

som ett dunkelt andeväsen i lifvets stora
kaos, hvari människoödena äro mystiskt
flätade i hvarandra. Kumlien har på flera
ställen berört densamma, mest
tankekon-centreradt i följande strof:

Hvad är väl verklighet?
Lyckans ljufvaste dag?
Ödets bittraste slag?
Gisslet, som huden slet?
Dagens sorlande ström,
arbete, möda och id,
nattens skiftande dröm,
där nya vidder ta vid,
morgonens väckande ljus,
skymning, som kvällen gett,
klarögd vaka och rus —
allt mig tyckes af ett.
Klädnad förutan söm,
under, som gräns ej vet! —
Lifsgåtans hemlighet
bottnar djupt i en dröm.

Den sista dikten i samlingen vore också
på grund af sin känsloförtätning vard att
citeras. Några visor i moll harmoniera
med sin enklare ton med grundstämningen.
Akke Kumliens »I Exil» är en lifs- och
smärtboren bok; den saknar väl poetisk
glans, men den har i ersättning
personlig-hetshalt och känslans sanning.

G. P. Qvists Älskog och Ensamhet gör
också ett personligt intryck. Han darrar
väl ibland på målet, men det kan ofta
vara ett tecken på själ, medan det
välputsade föredraget ofta endast bemantlar den
inre tomheten. Likafullt äro naturligtvis
formella brister fel, men af sekundär
beskaffenhet; de kunna dock bortarbetas, medan
temperamentet, förmågan att känna djupt
och starkt svårligen låta gripa sig i
efterhand. Störande är emellertid här i
åtskilliga verser frånvaron af evrytmi, och
språkbyggnaden är icke sällan allt för lös
och rapsodisk. Dock, när man låter hjärtat
tala, sofrar och sållar man icke orden så
noga! Man smittas till en viss grad af
det erotiska lynnet i dessa dikter; det är
kärleken som dröm och fantasi, kärleken
under svärmisk längtan och i minnets
vemod, som här fyller sångarens själ. En
blid värme, så i glädje som i sorg,
meddelar oss skalden i sina sånger och yppar
i dem ett sinnelag, som upphört att pocka
och yrka och andas mildhet och
försonlighet. Man förnimmer detta lynne förenadt

med en smärtfull stolthet i denna strof,
tillhörande en af de bästa dikterna:

Det gifs en bitterhet, en sorg, ett ve,
som ofta dock blir till en gränslös lycka.
Det är att allt åt någon älskad ge
och aldrig få ett tack för det man gifvit.

I den bleka renheten af denna
skaldefysionomi spegla sig dragen af ett bestämdt
naturell.

Titeln / bry?tja och brånad, vers af
Ture Nerman, betyder att skalden iför sig
den förra, då han drar i härnad mot
samhällsordningen och sjunger frihets- och
upprorssånger i spetsen för arbetarskarorna,
medan han bär brånaden på sig, då han
vandrar omkring på gatorna i rusande
vårnätter som slinkornas trubadur. Målet är
sol och lycka för alla människor, och solen
är till för att tända blodet, och lyckan
ligger i kyssar och famntag, så ungefär
lyder tanken och tesen, som behärska
innehållet i denna uppsluppet fräcka och
muntert trotsiga bok. Så här låter anslaget:

Jag sjunger i brynjan och brånaden

öfver äng, öfver gata och kaj,

i den muntra och vårliga månaden,

i den vårliga månaden maj,

än lyser min himmel i blånaden,

än sitter min mössa på svaj,

än varar den vårliga månaden,

den vårliga månaden maj.

Så pojkaktigt lättfärdig och gäcksam
än tonen är i dessa dikter, bör man dock
ej misskänna den hänförelse, som griper
skalden, då han sjunger sina sånger i de
röda fanornas vaj till »de röda rosornas
folk». Han känner med massornas hån
och ilska mot de besuttna och är med lif
och själ med i deras oklara
framtidsdrömmar. Det är en indignation och en
entusiasm, som tar sig uttryck i hvisslingar med
fingrarna mot tungan, och det pustar och
drar friskt, fastän det ibland låter illa.
Och rimmen knalla och blossa i föredraget,
som just är af det slag, som tar folket,
onyanseradt eggande, gåpåaraktigt.

Ifrån kämpagnyt vänder sig skalden
snart till älskogsleken, och han tycks vara
lika god vän med proletariatets döttrar som
med dess söner. Med virtuos slängighet
sjunger han erotiska gatvisor. Ibland kan
man icke undgå att känna afsmak inför
dem, och särskildt motbjudande är det, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free