Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hvad utländska resenärer sagt om Sverige. Af Kerstin Hård af Segerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
450 KERSTIN HÅRD af SEGERSTAD
skulle motsvara Lyths »Framstående mäns
tankar om svenskt folklynne», hvilken
skrefs efter Heidenstams kritik, eller
Laurins » Svensk själfpröfning» efter
Sundbärgs. Detta är blott en flyktig öfversikt
med anledning af ett par på sistone
utkomna franska skildringar af Sverige.
Det är icke utan att de äldsta
beskrif-ningarna äga det största intresset, då dessa
så att säga visa oss den svenska
folkkaraktärens urgrund, den natur, som du
förgäfves »furca expellas». Ur Quirinus’
skildring är föga att hämta, men de
anteckningar från 1590-talet en schlesisk
adelsman, Erik LASSOTA, gjorde om det
land, där han mot sin vilja kom att
vistas någon tid, förtjäna att beröras.*
Mannen infångades af svenskar vid Narva
och fördes i fängelse till Sverige, men
innan han återsändes till sitt
fädernesland, gafs honom tillfälle att göra åtskilliga
iakttagelser. Landet är fattigt på
konstverk — blott »Sankt Göran och draken»
i S. Nikolaus beundrar han — men rikt
på villebråd, björn, varg, lo, älg, rådjur,
räf på berg och i skogar. Han talar om
adelns torftighet på en tid, då
adelsmännen börja skapa sig tillnamn, om
bönderna, af hvilka många förefalla honom
kloka, om gästfriheten på landet, där
prästboställen och bondgårdar tjäna som
* värdshus och värden och värdinnan
intaga högsätet med fordran på skyldig
vördnad, hvarförutan gästen ej blir väl
förplägad. Stugorna äro låga, och äga
ofta blott ett fönster ända upp under
det af bräder, björknäfver och jord täckta
taket. Främlingar och hemfolk, män och
kvinnor sofva om hvarandra i stugan
och båda tillsammans i badstugan, så
som det ännu sker den dag som i dag
* Hahr: Ur en schlesisk adelsmans
dagbok i Sverige på 1590-talet. Ord och Bild 1908.
För en del bibliografiska upplysningar står jag
i tacksamhetsskuld till andre bibliotekarien S.
E. Bring.
är på vissa trakter i Österbotten, där
man skulle blifva sedligt upprörd, om
någon kände sig generad af denna
hederliga och primitiva enkelhet. Han
uttrycker sitt gillande af landets kvinnor,
som äro »lätta att tala med» och hvilka,,
förutom att de koka och spinna, utföra
allt bak, all slakt och brygd, »så att det
ej finnes särskilda bagare och bryggare».
Men han säger också, att »folket i
allmänhet är spetsfundigt, arglistigt och
misstänksamt, den ene tror ej den andre
och ligger mycket åt fylleri». De
använda brännvin och öl och »en ört, som
kallas pors och som gör en alldeles tung
och yr i hufvudet».
Samma stämming af enslighet och
bondsk enkelhet ligger öfver den dagbok,
som skrefs af Charles Ogier, sekreterare
hos franske ambassadören grefve d’Avaux
under dennes vistelse i Sverige år 1634;
och med denna beskrifning äro vi inne
på de resor med politiskt syftemål, som
en tid framåt omväxla med utländska
Lapplandsforskares skildringar.
Från Kalmar, där ståthållaren vägrat
mottaga ambassaden, förmodligen, säger
Ogier, emedan han blygdes att visa sin
fattigdom och sitt illa utrustade manskap,
går färden med »små modiga hästar»
efter östra kusten till Stockholm. Äfven
nu tar man in i prästgårdarna. Andra
gäst-gifverier finnas icke, ej ens för konungen
eller drottningen. Men under
prästboställets tak, betäckt med torf, i denna
oansenliga boning, som Ogier säger likna ett
gås- eller hönshus, påträffar man hyggliga
rum med målningar öfverallt på väggarna
och i taket, »om de också ej äro i
holländsk och italiensk smak», och
framförallt här bjudes en god aftonmåltid
bestående af gödda gäss.
I Linköpingsdomen, som Ogier
beundrar, blir han vittne till tidens stränga
kyrkodisciplin; under vägen från Linköping
till Stockholm konstaterar han att befolk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
