- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
452

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hvad utländska resenärer sagt om Sverige. Af Kerstin Hård af Segerstad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

452 KERSTIN HÅRD af SEGERSTAD

Sverige blir Ogier emellertid imponerad.
Ena gången vid besök på landet hos
riksmarsken Pontus de la Gardie. »I ett
ringa hus», säger han härom, »funno vi
en stor man.» Andra gången då han
kommer till Erik von der Lindes
landtgård. Här var det som i Frankrike:
trädgårdar, orangerier, vattenkonster,
gyllenduksklädda rum, fat, tallrikar, skålar,
bägare af silfver.

Tjugo år därefter företar engelsmannen
Whitelocke sin berömda resa till
Sverige. Denne diplomat, hvilken blef vittne
till drottning Kristinas tronafsägelse,
följer en helt annan resroute än den
föregående ambassaden. Från
landstigningsorten Göteborg tar man vägen till
Uppsala, där drottningen vistas, genom
Västergötland och Tiveden.

Skildringen af denna färd ger ett
starkt intryck af Sveriges fattigdom,
mörker, ödslighet, afskildhet, särskildt då
ambassaden med sin sammetsklädda
galavagn tränger in i Tiveden och man i
denna hedentida urskog passerar ett
prästboställe, där hustru och barn ej
äga andra kläder på kroppen än ett
linne.

Whitelocke finner också allting ganska
armt. Blott en gård i Uppland får hans
gillande, och i Uppsala erbjuder den
byggnad han bebor vid stora torget — för
tillfället prydd med gobeliner men äfven
annars den bästa näst slottet — en stark
kontrast mot den lilla stadens öfriga
torftäckta hus.

Whitelocke var en klok man, som
redan i Göteborg förbjöd sitt folk att
dricka skålar och som i detta sitt logis
i Uppsala anordnade ett slags
musik-och diskussionsaftnar för att hålla de sina
hemma och hindra dem från att deltaga
i det omåttliga drickandet ute i staden
och kvällarnas vilda gatuuppträden.

Den utsökta artighet, som d’Avaux
fick erfara, visar man emellertid ej alltid den Whitelockeska ambassaden.
Ceremonimästaren förebrår vid ett tillfälle
Whitelocke att icke hafva iakttagit
vederbörlig höflighet, hvarpå Whitelocke ger
ett som det synes befogadt skarpt svar.
Whitelocke är också vid sin afresa
angelägen om att göra alla nödiga
afskedsvisiter, »ty», säger han, »därom arman
här så nogräknad, att för den ringaste
förseelse knappt någon tillgift är att
vänta.»

Det bästa minne läsaren får — liksom
säkert äfven Whitelocke hade — af denna
resa är mötet med den gamle Oxenstierna.
Hög, ansenlig, klädd i svart, med sitt
stora, hvita skägg träder han in i den
Whitelockeska ambassadens hus. Man
för honom in i en sal i bottenvåningen, och
han tar plats med ryggen vänd mot elden.
Bland åtskilligt, han yttrar till Whitelocke,
äro särskildt dessa ord anmärkningsvärda:
»Det råd vill jag gifva Eder att flitigt
läsa Guds ord, som är den bästa tröst
för hvar och en själ, som sätter sitt hopp
till Gud, och hvilken oändligen
öfverträffar all världslig glädje.»

Från Kristinas tronafsägelse komma
vi till Karl XI:s ungdom och den bekante
politiske kunskaparen Magalottis
skildring af sin vistelse i Sverige år 1674.
Denne italienare hade en skarp blick för
svenskarnas fel. Liksom Lassota finner
han dem misstänksamma, liksom
Whitelocke högdragna och dessutom lösmynta
hvad hemligheter beträffar, tungrodda
och lättrogna. Och ej blott tungrodda
utan låta och långsamma att fatta beslut.
»Svenskarna», säger han, »äro fiender
till mödan, och om man vill att de skola
arbeta, är det nödvändigt att de nästan
förgås af brist och’umbäranden.» Som
bevis på deras lättrogenhet pekar han
på häxprocesserna: »Aldrig får man
höra talas om annat än trolldom i de
norra provinserna . . . Hämndlystnad och
förtal vinna här terräng . . . Nu beror

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0495.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free