Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Medan lavan skrider. Berättelse från Etnas utbrott. Af Nils Wilhelm Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
NILS WILHEM LUNDH
nespoliträd låg som en liten fästning
högst uppe mot berget.
Det var så tryggt att ha Enrico och
de tio vackra madonnorna däruppe, och
hvar gång man såg upp mot vulkanens
väldiga snötopp därbakom för att mäta
rökpelaren och spå ondt eller godt för
morgondagen, fann blicken snart hvila
vid Enricos gård, som tycktes sitta trygg
som en trädgårdssnäcka uppe bland
sviktande grenar. Hans gräns utgick från
ett väldigt mandelträd nere vid vägen,
och med en snigels envisa sträfvan drog
han sina plogfåror högre och högre upp
— sedt nerifrån dalen var det som hade
dessa nyodlingar strålat ut från själfva
mandelträdet, hvilket var mera än hundra
år gammalt — och så rikt som det
blommade om värarna, lofvade det säkert
ännu hundra år.
Så kom Messinas förstöring, och
hundratals flyktingar sökte sig upp mot
Etna för att få arbete — de begärde
endast brödet, och Enrico var den förste,
som försåg sig med billiga arbetskrafter.
Den våren byggde han två nya murar
och röjde för två nya fält.
Marken skakade under dem, där
plogen gick fram, det var som plöjde en
jätteplog också i bergets innandömen.
Det var dock strålande vårdagar, och
persikoträden stodo i full blom redan
inne i Mars. Det stora mandelträdet
blommade snöhvitt upp mot Etnas
hvita topp, och allt blef till idel goda
löften under den svaga milshöga
rökstrimman, som knappast böjde sig för
vinden. Enrico Ferrante hade nu tolf
madonnor, och när täta jordskalf fram
på hösten gjorde nätterna något oroliga,
tändes alla ljusen i nischerna och lyste
öfver dalen som en bit af ett gyllene
radband.
Det var så tryggt att se dessa små
ljus kring det hundraåriga trädet. För
öfrigt var man så van vid skalfven.
Aldrig hade man hört talas om, att
svårare jordskalf någonsin hemsökt själfva
berget, som ju var säkerhetsventilen —
skämtare påstodo alltid, att dessa skalf
här endast voro som ett kurrande i
magen — det betydde endast, att allt
gick sin gilla gång. Men lavan! Det
var lavan som kunde komma, och
därför var det tryggt att se de små ljusen
tändas vid Enricos murar. Guds moder
skulle alltid hjälpa sina barn! Tolf
gånger bad man henne därom, hvar gång
ljusen tändes.
Det var en så stilla höst. Endast
dessa täta, ofta knappast märkbara
skalf. De mogna persikorna gungade
på sina grenar, fast ingen vind var att
märka. Snön på Etna låg som ett
silfvermoln öfver landskapet, och hafvet
blånade milsvidt i djupet kring Catania.
Vintern gick, våren kom. Hvad det
blommade rikt den våren!
Persikoträden stodo som rosiga skyar,
mandelträden ville upp i täflan med snövidden,
och vinet stack fram med nya tumstjocka
skott ända upp vid askfälten. Det växte
så öfver alla bräddar, att det inte var
att göra annat, än ta ner mandolinen
och knäppa några små stumpar. Man
väntade endast på lite regn.
Så kom det en natt, helt plötsligt —
askregn, tunga svarta moln, täta
fladdrande blixtar och så ett dån som åskan.
Marken gungade hela tiden men utan
stötar, det var likt den beständiga,
skälfvande vaggningen af ett iltåg, som går
med full fart.
I det svarta molnet brunno två
eldröda månar, det var reflexen från de
nyöppnade kratrarna ett par, tre mil
ofvanför Belpasso — det var dessa kratrar
som man aldrig riktigt velat tro på, de
hade ju i fem års tid varit som små
gropar, och man hade satt ett stadigt
galler rundt om för att inte de så
intresserade turisterna skulle ramla ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
