- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
467

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Medan lavan skrider. Berättelse från Etnas utbrott. Af Nils Wilhelm Lundh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MEDAN LAVAN SKRIDER

467

Nu rann den glödande lavan öfver
bräddarna, marken däruppe höjde sig sakta
som en mullvadshög, ett helt berg, som
sprutade eld och gnistor. Den ena
explosionen följde tätt på den andra, himlen
flammade röd, och stenregnet nådde
stundom ända fram till Belpasso.

Det dundrade och hväste som
skytte-salfvor, det blixtrade uppe i åskmolnet,
och åskan mullrade dof. Och hela tiden
skakade marken, rutorna skallrade och
glasen klirrade inne hos vingårdsmännen.
De sutto hopträngda vid fönsterna som
man sitter på ett tåg, när något
underbart passeras, de sutto insvepta i filtar
och höllo ränslar och knyten mellan
knäna, färdiga att vid en gifven signal
bryta upp. De hade sina små skatter,
sitt käraste gods i händerna, silfverpjeser
och brefbuntar, fågelburar, pynt och
madonnabilder, allt som låg deras hjärta
närmast hade de i sin famn i detta
ögonblick.

Enrico Ferrante var den ende, som
inte hade något, som han kunde sluta
i sin famn. Om man såg bort från de
bördiga fälten, de blommande träden,
som lofvade så mycket, de fasta
murarna och det på klippan grundade huset
— allt prisgifvet åt förödelsen, om lavan
skulle komma — ägde han intet. Jo, i
banken nere i Catania hade han en
liten sparpänning. Hustruns och sönernas
kärlek hade han för länge sedan förspillt.
Och de tolf madonnorna voro så godt
som nyköpta, dussinsaker, som inte hade
något minnes- eller skönhetsvärde.
Förlorade han dem, kunde han köpa nya
för billigt pris. Och han hade ju pengar
i Catania. Det var alltid en tröst.

Hans hem var lump, hans möbler
voro nästan värdelösa — de bästa
kläderna hade han skänkt bort till
nödlidande, till främlingar från öster och
väster, i hvilkas klagovisor han stått som
den gode vingårdsmannen — han hade

alltså också ett litet kapital i
himmelsborgen, ett kapital som nog skulle förränta
sig bra, när tiden var inne, det trodde
han. Och de tolf madonnorna voro hans
goda sigillbevarare.

Hans hustru hade användt sin bästa
tid med att söka dölja allt det
bristfälliga för grannarna — hon hade för
länge sedan uppgifvit försöken att sprida
sol i hemmet kring sina båda söner,
och hon gaf nu mannen halft rätt, då
han sade, att de skulle pröfvas och
härdas i försakelse. De hade också fått
försaka allt, som kunde ge själen sol och
växt, om de inte med ungdomens trots
och uppfinningsrikedom sökt och funnit
kryphål att kila ut genom likt ödlan,
som alltid finner den lilla strimma sol
den behöfver. Men moderns hjärta blef
som förstenadt. Hon dömde hårdt öfver
världen och fann, att mannen, när allt
kom omkring, var den rätte.

Den äldste sonen skulle bli vid torfvan,
han var listigast och visste alltid att
undvika ordbyte, men den yngste sjöng
ut med hvad han hade på hjärtat, och
föräldrarna hjälptes nu åt med att trycka
ned honom i himmelens namn —
alldeles som maken tryckt ned sin maka:
»Och i jorden skall du arbeta i ditt
anletes svett», hette det — »så kommer
nog också glädjen en gång.» Men sonen
ville vara glad i sitt arbete, och hans sinne
var för rörligt för torfvan.

Han ville inte bli jordarbetare som
brodern, han ville till Catania, eller ville
han bli sjöman och plöja hafvets vågor. —
Det skulle han inte kunna förtjäna så
mycket på, sade föräldrarna. Han svarade,
att han först och främst ville vara glad i
sitt arbete, så att han kunde tacka Gud
för det. Han sade dem rent ut, att han
inte kunde trifvas i ett hem, som var
så godt som tomt. God förtjänst! Han
frågade dem, om förtjänsten var det
viktigaste, och då sågo de endast på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free