- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
468

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Medan lavan skrider. Berättelse från Etnas utbrott. Af Nils Wilhelm Lundh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

468 NILS WILHELM LUNDH

hvarandra, med en stor och tom blick,
»Har inte den fattige sjömannen, som
knappast har brödet och som måste upp
och se till segeln, då stormen rasar, har
han inte lika stor uppgift som
vingårdsmannen, som lugnt bärgar sin skörd?»
frågade han. Hade de rättighet att
förakta det yrke, som var hans lust, fast
det kanske kunde föra nöden med sig?
»Ge mig då ett eget skepp att styra,
du, som har pängar, far, och ger du,
så kasta det inte till mig, som när man
kastar ett ben till en hund, ty så har du
alltid gett, då du gett oss, dina närmaste!»

Fadern förbannade honom, och
modern lämnade honom i Guds hand, det
var allt, hvad hon orkade med, och så
for han ut till främmande land för att
fylla det mått och det värf, som gifvits
honom af blåa höjder. Och fadern
hjälpte änkor och faderlösa, och modern
dolde sina trasor och den inre
fattigdomen för att ingen skulle märka något,
och hon hade så strålande ögon — det
var hennes stolthet och tröst, dessa
strålande ögon, hon kunde ge bettlaren och
den karske, afundsjuke grannen samma
vackra blick, och ingen anade, att
bakom skenet, som hon ville bevara, satt
en trött gammal kvinna och väntade på
döden.

Så var nu detta hem, mot hvilket
hela dalen blickade upp, tommare och
glädjelösare än någonsin förut, själfgodt
i sin dorn öfver världen, och plogfårorna
tycktes girigt sträcka sina armar från
det blommande mandelträdet upp mot
snövidden, som lyste likt ett lockande
silfvermoln. Och nu kom den brinnande,
glödande lavan vältrande ned från Etna.

Signora Ferrante gick själf hvarje
kväll och tände lamporna vid de små
madonnabilderna, slutligen fick det brinna
natt och dag, men nere i dalen såg man
endast den glödande lavan, som tycktes
famna allt däruppe.

Det var en flod af eld, som välte
nedför berget. Tidvis flammade
kastanjeskogarna upp och brunno, och de yttersta
gårdarna vid Niccolosi i öster hade redan
strukit med och begrafts. Med ett
örondöfvande rassel kom denna flod öfver
dalen.

Enrico satt hela dagen uppe på sin
mur och följde lavans färd med sin
kikare : Högt uppe, likväl långt under
snögränsen hade de nya vulkanerna tornat
upp sig. Den glödande massan steg i en
ständigt vällande flod öfver
kraterkanterna, och i det klara solljuset — röken
dref mot väster — rörde den sig och
myllrade som lefvande väsen rundt själfva
käglan, de grepo efter hvarandra, dessa
gestalter, och togo ständigt ny form —
de reste sig öfver floden som
drunknande, de prässade ned hvarandra, de
slungades upp på en strand, där de lågo
som spillror af en slagen här. Halft
genomskinliga, purprade likt en hand,
som sträckes mot solen, tycktes de ännu
andas och lefva i de skimrande,
stigande värmevågorna. Men längre nere,
där den trehundra meter breda lavafloden
banade sig väg öfver brända skogar och
vingårdar, låg massan som en kolhög i
solen, sönderbruten till otympliga,
oformliga block med stigande svarta rökar,
som högt uppe samlade sig till ett tungt
moln, skuggande Belpasso.

I skymningen började dock det hela
att synas glödande, ett helt brinnande
berg hotade Belpasso och Niccolosi,
och eldsken och månsken sletos om
skuggorna.

Det var en myllrande oro nere i de
dalar, som hotades, vägarna voro fyllda
af flyttlass, takteglen togos från husen,
lås och dörrhandtag brötos upp. De små
spislarna hade redan förts nedför berget,
och af svarta lavablock hade tillfälliga
bostäder uppförts.

Enrico Ferrante var den ende som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free