Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Medan lavan skrider. Berättelse från Etnas utbrott. Af Nils Wilhelm Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDAN LAVAN SKRIDER
471
»Tag ut ditt bohag!»
Enrico skakade på hufvudet. Hans
ansikte var likblekt.
»Tag ut! Vi skola hjälpa dig.»
Nej, nej, han ville inte. Han ville
offra det, sade han.
»Offra! Sådant prat! Hvad säger
din hustru och dina söner om det?»
Men hans hustru och son hade farit
ner till Catania. De hade inte kunnat
åse eländet.
Dä stötte man Enrico åt sidan och
rusade in i huset för att bärga bohaget.
Herre Gud, att det ända skulle komma
ut i dagsljuset! Allt, allt! Bristfälliga
möbler, trasiga täcken, lump, lump. Allt
i en enda hög, kransad af det fällda
mandelträdets ännu friska, söndersågade
grenar.
Alla stirrade mot denna hög. Var
detta allt, som funnits inne i huset?
Mera, mera! Högen växte. Detta skulle
ju knappast de fattigaste vilja ha! Men
hvarför, hvarföre i himmelens namn hade
han då haft så fint och putsadt kring
murarna? Hvarföre hade han låtit sätta
praktfulla blommor längs terrassens kron ?
Och hans kända hjälpsamhet?
Plötsligt förstod man allt. Man
förstod, hvarföre hustrun och sonen farit
ner till Catania — de hade ju inte
kunnat se all denna inre fattigdom
utplockad i det klara solskenet.
Enrico kunde inte se sina grannar i
ögonen. Men han stod, där han stod.
Den timme hade kommit, då huset skulle
gå under klubban: han ville se till, om
han kunde få några silfverpenningar för
det hela.
Ingen tänkte på att föra undan
skräpet. Men på terrassen samlades så
mycket folk, som kunde tränga sig dit, och
en spefull röst ropade mot Enrico, där
han stod mot dörrposten:
»Hvad vill du ha för hela huset och
ägorna, så mycket som är kvar?
»Tusen lire!» svarade han och
rättade upp sig. »Ännu kan lavan stanna!
Och då står allt för femtiotusen!»
»Tio lire!» var det en som bjöd.
Lavaberget rasslade, och den svarta
röken steg till ett tungt moln, mot
hvilket det vårliga landskapet stod fram som
en hägring. Högt uppe, liksom sväfvande
öfver molnet, höjde Etna sin tretusen
meter höga snövidd, och hufvudkraterns
väldiga, hvita rökplym drog långt bort
öfver Niccolosis askfält och Belpassos
grönskande dal, där de svarta husen
tycktes krypa in mot den höga,
hvit-kalkade kyrkan.
Det var så tyst uppe på terrassen,
och blickarna gingo vida.
»Femton lire!» bjöds det ändtligen.
Rasslet från lavan tycktes bli
svagare för ett ögonblick.
»Tjugo lire! Trettio lire, femtio lire!»
Buden gingo raskt, men sedan var det
ingen, som ville gå högre. Berget skred
och skred. Nu dundrade redan blocken
öfver ett litet uthus uppe vid närmaste
vingård. Taket bräcktes, murarna
smulades sönder, flammorna stego högt kring
oliverna.
»Femtio lire bjudet för fem minuter!»
ropades det. »Sedan ger jag inte tjugo
en gång!»
Ett par minuter gingo under en
andlös tystnad.
»Så tag det då!» ropade Enrico och
gick plötsligt in i sitt tomma hus.
Köpebrefvet sattes upp, och vad höllos.
Skämtare saknades inte.
På kvällen, vid solnedgången skulle
husets öde afgöras. Men redan på
eftermiddagen gick ett mummel genom
folkhopen.
»Lavan stannar! Lavan stannar!»
Och verkligen — det glödande berget
tycktes hvila för ett ögonblick. Sedan
rörde det sig åter som i tunga dyningar,
som kommo blocken att resa sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
