Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Medan lavan skrider. Berättelse från Etnas utbrott. Af Nils Wilhelm Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 NILS WILHELM LUNDH
ända — men det var ända som ett
döende, som en sista fruktlös
ansträngning, och lavan förmådde endast röra
sig med ett par meter i timmen. Vid
midnatt låg den alldeles orörlig, fast de
små glödande bäckarna ännu lyste —
det stora hjärtat hade ännu inte
upphört att slå. Men berget låg stilla, och
det var hufvudsaken. Nu kunde man
hoppas det bästa. Dalen var räddad,
sade man.
Den lycklige ägaren af Enricos gård
och ägor sprang upp på terrassen och
hoppade jämfota tills han uttröttad sjönk
i sina vänners armar. Men Enrico kände
sig som klubbad. Han låg hopkrupen
vid muren vid en af madonnans nischer.
Han fick konvulsioner, han slog omkring
sig som en vansinnig, då man tilltalade
honom. Han ville vara ensam. Och så
fick han ligga där.
Enrico hade inte tändt ljuset i kväll.
Han ville ta madonnabilden och slunga
den upp mot den heta lavabädden strax
invid. Sex af bilderna hade begrafts,
men denna tycktes triumfera öfver lavan
och öfver Enrico. Han rasade, han ville
stöta sitt hufvud mot muren, men så på
en gång låg han i stoftet och bad.
Han bad som han aldrig förut bedt
en bön. Ur sitt hjärtas djup bad han —
att lavaberget åter skulle sätta sig i
rörelse och begrafva det hus, som han
i tanklöshet slumpat bort. Det var den
första ärliga bönen i hans lif.
Halft vanmäktig fördes han ändtligen
bort och fick husrum nere i Belpasso,
där hustru och son, som åter kommit
upp, togo hand om honom.
Den morgonen sof hela dalen djupt,
och den gyllene madonnans i Belpasso
kyrka var så begrafd af tacksamhetens
blommor, att Jesusbarnet inte längre
syntes i hennes famn — endast
persikoblom.
Men vid middagstid hördes åter det
entoniga rasslet uppe från vinbergen,
och lavan hade åter satt sig i rörelse.
Hela blomsterskördçn i den gyllene
madonnans famn blef nu endast som en
dröm — man tog nu allt med ro, man
orkade inte längre klaga. Man var glad
åt att ha fått en lugn natt.
Under denna dag begrofs Enricos
hus och ägor, men på det ställe där
mandelträdet stått stannade åter
lavaberget och tycktes betänka sig.
Enrico hade vandrat upp till den
gård, som nu låg närmast. Han bultade
på dörren, skyggt och trefvande, och
då han steg in var hans hufvud böjdt
och han talade förläget och stammande
likt en tiggare — här inne bodde hans
närmaste granne. Han hade köpt
vingårdar af denne för slumppris i tider,
då fattigdomen stod för just denna dorr.
Nu stod han där själf som en tiggare.
Han drogs mellan tvekan och ångest,
alldeles som skuggorna slitits mellan
månljus och eldljus i dessa nätter.
»Måtte ditt hus och dina marker
räddas», sade han ändtligen.
»Jag tror ingenting!» sade grannen
kort. »Mitt käraste kan jag ta i mina
armar och föra i säkerhet.»
Han hade tre små barn.
»Får jag sitta ned en stund.»
Och Enrico satte sig vid dörren.
Ingen talade till honom. Men medan
han satt där, såg han ut öfver hela sitt
lif. Det var stenöken och askfält, där
ingen plog, endast ett förhärjande
utbrott hade kunnat få marken att öppna
sig. Han kände, att han var slagen
och fördrifven, men hans hjärta var varmt,
han kände det nästan som lycka. Han
hade bedt sin mest brinnande bön till
de onda makterna, och nu hade
himmelen bönhört honom och gifvit honom
stillhet.
Det var så stilla i huset, ingen
talade, och rasslet utifrån hade alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
