- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
473

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Medan lavan skrider. Berättelse från Etnas utbrott. Af Nils Wilhelm Lundh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NAR LAVAN SKRIDER

473

tystnat af. —- Så hade ända lavan
stannat! Och samma makt, som, då tiden
var inne, skulle förvandla dessa svarta
berg till fruktbara vingårdar och
blommande branter — samma makt stod
nu fram för ett ögonblick för den gamle
vingårdsmannen. Den var för stark för
honom, liksom bländad förde han
handen mot ögonen och gick ut.

Men inne i stugan tände man ljuset
inför den helige Sebastian, och det blef
åter en hoppfull stämning. Det var som
hade detta tysta besök varit fridstecknet,
och man såg åter upp till sina gudar
och värmdes i tron.

Enrico kände, att nu skulle han handla,
så länge hjärtat ännu var varmt efter
allt det uppskakande. Han fruktade sin
egen skugga. Han ville skynda. Han
förstod, att han var för gammal för att
kunna bli en annan människa. Han
längtade efter ensamheten uppe i bergen,
där eremiterna hade sina grottboningar
för sig. Först ville han dock göra godt
mot dalen, han fruktade att den
underliga värmen i hjärtat skulle sina ut
liksom värmen ur den nu tysta
lavaströmmen.

Och han skyndade till de sina. Han
tryckte inga händer, han sade inget
försonande ord, det var som ville han spara
sig eller som kände han sig alltför ringa.
Såg han inte sitt gamla ansikte
afspeg-ladt i hustruns kalla, förvånade ögon, då
han lämnade dem gåfvobrefvet på hvad
han ägde i Catania! Han kände redan,
hur allt svalnade, det var som en
isande vind. Nej, han kunde inte älska

dem, men han ville gå långt bort öfver
askfälten och sluta sig till eremiterna.

Och tyst såg han de sina köra bort
i den stora, brokiga, med granna taflor
prydda kärran.

Uppe vid lavan, som stelnat öfver
Belpassos dal, står en förmultnad
gammal stubbe, det enda som utvisar, hvar
Enricos ståtliga egendom varit belägen.
En gång om året kommer en trasig
vandringsman dit ner och sätter sig tyst
på en sten vid vägkanten. Han
småler på ett fridsamt sätt och faller i
begrundan öfver »nyckelblomstret», som
täcker hela stubben. Ja, där stod en
gång mandelträdet, och bildskäraren har
fått nog af trä för hela sitt lif. Också
Enrico — det är han själf som sitter där
— är nöjd med sitt. Han samlar
läkande örter, den gamle eremiten — och
spånor, af hvilka han förfärdigar
fågelholkar. Spånor finns det nog af, och
för hvarje ny lavaflod håller han sig
framme, när träden huggas. Alltid blir
det bitar som duga till hans holkar. Inte
för att han har något träd själf att sätta
upp en fågelholk i, men han säljer för
rimligt pris och drar sig fram på det.
Han kommer ner från berget hvarje höst
med en ny laddning, och om då de
gamla holkarna stått tomma för året, så
kan det hända, att man får en eller ett
par nya för rakt ingenting. Bräckligare
hem finnas dock inte på Etna, men
det är alltid en god början, och mossan
börjar att växa i en gammal förtorkad
själ.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free