- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
486

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det öde huset. (Ur en diktcykel: Minnesvandringen.) Af Akke Kumlien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET ÖDE HUSET

(UR EN DIKTCYKEL: AINNESVANDRINGEN)

Af AKKE KUALIEN

I natt äro spökena lösa förvisst!
En gafvel skymtar i grändlyktans ljus.
Jag stannat. Det var ej i går som sist
jag dröjde vid detta hus.

Med frånskjutna luckor som fordom än
det drömmer i nattens fred,
och som ur ett minne från längesen
hör jag suset af gårdsplanens träd.

Och fastän dagar och år gått om
det är som om tiden stått still,
som vore huset detsamma som
jag fordom vandrade till.

Och som kunde till ett af dess fönster

jag gå,
där en ljusstrimma lyser svag,
och sakta än emot rutan slå
några hastiga lätta slag.

Du sällsamma längtan, som förde mig hit,
är jag fången i drömsyner, säg?
En hand ser jag röra sig flickspäd och hvit
i strimmans lysande väg.

Är det villor blott? Mina sinnen tycks
som i svindel af väntan och hopp.
Släckes ej ljuset, och haken rycks,
och ett fönster slås varligt opp?

En gestalt ser jag skymta, flickslank och

smal.
Mitt blod går högt som i svall.
Jag ser ett hufvud i vek oval
inom hårets guldbruna fall.

Ett änne, hvitt som markernas snö
mot en stjärndunkel natthimmels rand,
ögon, djupa som sagans sjö
med blick, som för evigt mig band.

En sekund — en vindstöt i träden drog
som en snyftning, ett rop, ett skri!
Och borta är synen — vinden den tog,
och åter är allt förbi.

Var det villa och bländverk och
sinnenas svek,

var det skuggor och hägringar blott?

Var det drömmar allena, som drefvo

sin lek

med det, som var och förgått?

Du minnenas makt, som förrädiskt får

mig in i ditt villsamma rus!

Ur din dvala jag väckts! Jag vet att

jag står
vid ett öde och främmande hus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0529.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free