- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
500

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Något om modern journalistik i Amerika. Af Eira Hellberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Soo

EIRA HELLBERG

kvinna — en liten kvinna utan hatt,
klädd i ett skärt bomullslif, som snäfvade
öfver bröstet och en kjol, som var för
kort. Hon var blek, läpparna voro
nästan hvita och ögonen sågo långsamt
omkring, stora i onaturlig skrämsel. Hon
höll sig i ledstången och när hon hejdades
af en tjänsteman vacklade hon.
Han frågade lagt:
Skeppsbruten ?

Hon nickade.
Namnet?

Hon svarade och tystnaden var så
djup, att hennes låga svar hördes rundt
om.

Han tog hennes hand och ledde henne
till C-afdelningen.

Där upprepade han det högt. En
lång välklädd man bröt sig fram ur
innersta räckan och hon ropade svagt:

Both the children, Charles, both the
children.

Han slog armarna omkring henne med
ett skratt och en snyftning och de stodo
där vaggande. Hans snyftningar blefvo
starkare till dess de stego till ett skrik.

Och det löste spänningen. Öfverallt
bröt gråten fram. Män och kvinnor vredo
händerna, snyftande i en vild ångest,
främlingar grepo hvarandras händer och
gräto tillsammans, män föllo på knä och
slogo med knytnäfvarna i golfvet i
förtviflan: är hon med? är hon med?

En efter en af de skeppsbrutna
fördes i land. Deras lånade kläder, deras
ansikten, deras gång — man behöfde
aldrig fråga hvem som var skeppsbruten.

Där kom en man, som sett sin hustru
drunkna. En hustru, som setat i en båt,
hvars roddare slagit hennes man tillbaka
i hafvet. Där voro unga män med grått
hår och unga kvinnor med gamla
ansikten. Främlingar buro döda mödrars barn
i famnen. Barnen sågo sig storögda om,
somliga gräto, andra logo och jollrade
medan gråtande kvinnor smekte dem.

Vid landgången stod en officer från
Carpathia med en lista öfver de räddade
i handen.

En efter en kommo väntande män
och kvinnor fram till honom. De kunde
ibland icke uttala namnet’ på den de
väntade utan pekade på
begynnelsebokstaf-ven och läste själfva gång »efter gång
raden af namn.

Det fanns icke där. På andra sidan?

Officeren skakade tyst på hufvudet
och vände den oskrifna sidan upp.

leke med.

En minut stodo de stilla, så vände
de sig bort och gingo.

Läkare och sköterskor stodo redo att
taga hand om både dessa och de
ombordvarande.

En ung hustru nekade att tro på
listans riktighet. Hennes man och lilla
son voro ombord, hon var säker om att
de voro räddade. Hon stod kvar vid
landgången och mönstrade alla som
kommo, och när den siste passageraren
lämnat båten stod hon där än.

En läkare gick fram till henne och
sökte få henne bort.

Hon smålog vänligt och svarade:

»Ni förstår, min man skulle bli
ledsen, om jag icke väntade på honom».

Hon fördes som sinnesförvirrad till
ett hospital.

Sådana ögonblick som dessa bjuder
själfva journalistiken: tyst, gå bort och
dö.

Men journalistplikten kämpar med
hvad man kallar mänsklig känsla och
tvingar sig till aktivitet.

För tidningarna var detta det första
tillfället att få verkliga och sanna
skildringar för hvad som händt. Och illa
skulle de skött sin sak inför allmänheten,
om de icke skaffat dem.

Bolaget hade gjort allt för att hindra
tidningsmännen att arbeta.

Det var nu en af Times reporter i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0543.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free