- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
509

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några moderna engelska författare. Af E. Gadolin-Lagerwall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÅGRA MODERNA ENGELSKA FÖRFATTARE 509

arenan, och det är harmen öfver huru litet
för det största flertalet människor det
finnes i lifvet af fair play, som är upphofvet
till de bästa af hans dramer. Det är
harmen som ger honom scenisk instinkt,
byggnad och dramatisk tillspetsning — när den
lämnar honom, blir hans grepp famlande
och osäkert. Därför blir hans dramatiska
produktion betydligt ojämnare än hans
mästerliga romaner. Där han når högst, som
i Stri/e och Justice, skapar han verk som
i den engelska nyare litteraturen stå
oöfverträffade. Men två af de fem dramatiska
verk jag känner,* »Joyce’» och » The Silver
box», sakna så fullkomligt arkitektur och
dramatisk stegring, att man förvånar sig
öfver att en så själfkritisk författare som
Galsworthy släppt ut dem i världen. I
»Joyce» är hufvudfiguren — en helt ung
flicka, förtjusande och vårfrisk — tecknad
med vårdags doft och blågrå dis. Men i
stället för att låta hennes svartsjuka öfver
den afgudade moderns uppdagade
kärleksförhållande, hennes fasansfulla aning om
lifvets bittra mysterier och förtviflan öfver
allt det brustna fördjupa sig till en tragisk
konflikt, finner flickan sin tröst i en ung
kärlek, och det hela blir ett slag i vatten.
På samma sätt går det med det dråpliga
uppslaget i »The Silver Box» —
skillnaden mellan en rik ung man som efter en
genomfestad natt, då han är, låt oss säga,
lindrigt nykter, för att retas med sin
tillfälliga supémoitié behåller hennes väska
och väskans klingande innehåll, och den
litet försupne arbetslöse, som af den unge
mannen bjuds upp till ett glas whisky och
därvid tillägnar sig en silfversnusdosa. Efter
en briljant början löper situationen ut i
långtrådiga domstolsförhandlingar.

Om Galsworthy nått högst i »Strife»,
som gifvits 1912 på Dramatiska teatern i
Stockholm under namnet »Kamp», eller i
»Justice», är svårt att afgöra. I Strife
behandlas förhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetare, utan att författaren
egentligen tar parti. Men »Justice» är full af
lågande harm mot vår stackars juridiska
bokstafsrättvisa, mot skenhelighet och
stelnade samhällsformer, som så lätt blifva till
oöfverstigliga fängelsemurar för den som
brutit, må han sedan hundra gånger blifva

* The little Dream och fjorårets pjes på en
Londonteater med jag vill minnas titeln »The
Pro-digal» äro mig obekanta.

utsläppt ur fängelsecellen. För att vara
fullt opartisk och ej muta läsarens känsla
skildrar Galsworthy sin sorgliga hjälte, unge
Falder, som en svag stackare, känslig och
ryggradslös. Han börjar med att för egen
del inkassera firmans cheque för att med
denna kunna rädda den älskade och
hennes barn undan en brutal man och fly till
Södra Amerika. Efter några års fängelse,
som ej bidragit till att stalsätta hans
karaktär, finner han alla portar stängda,
förfalskar så legitimationspapper åt sig och
grips ånyo af rättvisan. Som man ser,
subjektet är hvarken upphöjdt eller
särdeles sympatiskt. Men ett något finnes det,
som hade kunnat återupprätta och stalsätta
Falder, och det är hans djupa trogna
kärlek. Han kommer tillbaka från fängelset
blott för att finna att hon i trött förtviflan
blifvit sin arbetsgifvares älskarinna. Och
då brister det för honom.

Hela den 3-’dje akten försiggår i
fängelset och kulminerar i en tyst scen —
Falder i sin cell — hvars dramatik redan
vid blotta läsningen ristar sig in i ens sinne
som skrifven med glödande järn.* Och
man känner sig djupt gripen och upprörd
öfver det maktmissbruk vi kalla rättvisa.

The Pigeon, som Galsworthy kallar en
fantasi, gifven på Intima teatern i
Stockholm 1913 under den litet oegentliga titeln
»Vildfåglar» — »The Pigeon» är den som
låter plocka sig — är ett förtjusande
stycke, fullt af mänsklig patos och humor,
lika verkningsfullt på scenen som vid
läs-ning. Det gafs i fjor för fulla hus på en
af Londons små litterära scener, och det
skulle ej förvåna mig att höra att en af
den engelska lagens grymma anakronismer

— fängelsestraff för försök till själfmord

— efter denna pjes skulle blifvit upphäfd.
Vi se å ena sidan den godhjärtade artisten,
som icke kunde låta bli att gifva sitt
visitkort åt alla dessa »så mänskliga»
trashankar som han inlät sig i samspråk med, den
typiske engelske prästen, som tycker att allt
hjälpes med att »gifva en liten förmaning»,
den teoretiserande professorn, domaren som
blott är lagens hårda tjänare — och å den
andra först den franske resonören
Ferrand, så en John Bull-typ i den
romäl-skande kusken, och den lilla tomma och

* Flera reformer i engelsk fängelsevård
företogos på grund af den opinionsströmning som
Justice framkallat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free