- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
510

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några moderna engelska författare. Af E. Gadolin-Lagerwall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

510 E. GADOLIN-L ÄGER WALL

nöjeslystna blomsterförsäljerskan, som ville
taga sitt lif, hon »som ingen själ önskar se
lefvande och som nu skall bli åtalad för
att hon försökt komma dit, hvarthän alla
önskade henne». När ridån fallit, har man
en tår i ögonvrån och ett småleende på
läpparna.

Om Arnold Bennet har det sagts att
hans romaner äro tvärsnitt af engelskt
me-delklasslif under senare delen af
1800-talet. Ju mera vi tänka bilden ut, desto
mera träffande blir den — det är ett
tvärsnitt, där allt tages med, det fula, gråa,
sotiga, de små tillfälligheterna som kunna
omskapa ett människolif, de små
viljeimpulserna som kunna växa samman till en
stark vilja, de stora rötterna som bilda en
karaktär. Ett tvärsnitt eller en mosaik, ej
1300-talets mosaik, där gestalterna afteckna
sig mot guldgrund, utan mosaikgestalter mot
en grå bakgrund, sammansatt af allt som är
smått och grått och enformigt i hvardagslifvet.
Men har man tålamod — det behöfs icke
så litet — så blifva gestalterna underbart
lefvande. Det är engelskt provinslif och
små förhållanden Bennet skildrar, tysta sega
karaktärer, produkter af generationers släp
och slit med en nyvaknad blyg hunger
efter förfining. I Edward Clayhanger —
Bennets kanske bästa roman — stiger
hjälten ut ur bokens sidor och sällar sig till
det litterära porträttgalleri, som hvarje
läsande nutidsmänniska väl bär aftryckt i
någon af sina hjärnceller. Man ser honom
med det smala ansiktet böjdt öfver en bok,
ser hans litet otåliga handrörelse, hans
ibland vresiga, men välmenta tal till
systern och undrar öfver hans kärlek till
Catherine Lessways, som också hon blifvit
behandlad i en särskild bok; man frågar
sig huru deras äktenskap skall utfalla —
en historia som Bennet lofvar oss i en
tredje bok, som ännu ej kommit ut. Bennet
har äfven skrifvit några lyckade teaterpjeser,
hvaraf hans »Milestones» (Milstolpar) gafs
här i fjor. De voro mycket skickligt
konstruerade, men ej betydande.

Konstnärer, isynnerhet de engelska,
hafva oftast något mycket mera allmänt
mänskligt öfver sig än typiskt nationellt.
I England skulle man vanligen taga dem
för utlänningar. Men Bennet är ett
undantag; med sin rädsla för det briljanta, med
sin sega tåliga framställningskonst är han
Engelsmannen par excellence. Man skall

i hela hans produktion förgäfves söka efter
en briljant sida, men framtidens
kulturforskare skola i hans böcker få det
åskådligaste bevismaterial från lifvet under åren
1880—1900 i Englands industriella
provinser.

För ett år sedan var Middletons namn
fullständigt okändt i England. Det var
icke det revolverskott som i fjor i Bryssel
gjorde slut på hans unga 29-åriga lif som
gjorde honom ryktbar. En engelsmans
själfmord utomlands är ju en vanlig
»fait-divers». Men han hade vänner som ur
olika tidskrifter samlade hans berättelser
och dikter, en stor förläggare gjorde däraf
två små volymer, och dessa voro af en så
egenartad skönhet, att de gjorde sig hörda
i Londons stora litterära Babel. Att en
poet som Middleton, så fri från hvarje
marktschreierei, skulle få denna framgång,
och det i det footballspelande,
penning-dyrkande England, borde trösta oss öfver
mycket som är skeft i vår materialistiska
tid. Det är med låga, innerliga toner,
som Middleton talar. Ingen har som han
skildrat barnens inre värld — man tycker
sig se några af Arosenius’ hjälplösa,
oändligt rörande små ungar, som med stora,
blanka ögon blicka ut i undret omkring
dem. Och det är just motsättningen
mellan de små barnens naiva själar och lifvets
stora hemska mysterier som griper tag i hans
konstnärsfantasi. Den värld Middleton rör
sig uti i sina små historier är en underlig
värld, full af mystik och opejlade djup.
Den verkar som en återspegling af lifvets
lefvande konturer i djupa vatten med
dallrande brutna linjer och skumma skuggor.
Och som en liten våg kan glänsa till i
spegelbilden, så lyser och glimmar
Middletons egenartade humor öfver det dunkla
och ovissa. När han riktigt släpper sin
humor lös, berättar han under stort allvar
de otroligaste ting. Men detaljerna äro så
noggranna, händelsernas utveckling så
logisk, att man med omärkliga steg ledes in
i det underbaras rike och följer med som
ett snällt, undrande barn.

Så egenartad Middletons begåfning än
är, tyckes den mig dock vara mera rik på
löften än på verkligt fullödigt mästerskap.
Men det faktum att han slog igenom som
han gjort, att hela det litterära Englands
strålkastare läto sitt ljus falla på en så
verklighetsfjärran känslo- och fantasimän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0553.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free