Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några moderna engelska författare. Af E. Gadolin-Lagerwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA MODERNA ENGELSKA FÖRFATTARE 511
RICHARD MIDDLETON.
niska som Middleton, det visar oss bättre
än mycket annat, till hvilken alldeles ny
konstnärlig känslighet England har vaknat.
Tillåter sig en nation vackrare drömmar
därför att den en gång blifvit mätt? I
Grekland drömde den hungrig.
I november 1912 fick John Masefield
af Royal Society of Literature (det
engelska icke officiella substitutet för Académie
française) det stora Polignacpriset för årets
bästa litterära alster. Och Edmund Gosse,
Englands kanske förste kritiker, sade i det
han öfverräckte priset: »Det är ett poem
som skulle göra af hvilket år som helst
ett märkesår i nutidens litteraturhistoria».
På fem månader hade boken fyra upplagor.
The Everlasting Mercy är historien om
en omvändelse — icke en af dessa
blodlösa sentimentala omvändelser, hvars
resultat borde vara lika likgiltiga för djäfvulen
som för Vår Herre, men en omvändelse
med en andlös passion och fart både i
synd och botgöring.
Saul Kane, hjälten, är en folkets man
och talar i folkets ton. Han är tjufskytt,
drinkare, slagskämpe, flickjägare och har
19 gånger varit i fängelse. Hans gestalt
är som utstigen ur en af Rubens’ eller
Teniers ramar, blodfull, stor, stark, full af
köttets lustar. Men under köttets lustar
dallrar en ensam liten själ, godhjärtad, öm
och med en skälfvande konstnärlig
känslighet för skönhet och stämning.
Det är en jagbok på vers, men man
märker knappast versen, så osökta falla
rimmena. Och rytmen är där blott för
att skandera den andlösa farten. Efter de
några korta data som Saul Kane ger om
sig själf äro vi midt inne i en
knytnäfs-kamp i månskenet emellan honom och en
annan tjufskytt. Tvisten gäller en
jakt-öfverenskommelse och skall nu afgöras i
vittnens närvaro. Kampen, skildrad i all
sin brutalitet under vittnens eggande
tillrop, utfaller till Kanes fördel, och han och
hans vänner gå att sluta natten på krogen.
Man tycker sig se en af Teniers
krogscener med brännvinsstånkor och rykande
punschbålar och rödkindade värdshusflickor
och druckna män. Det är svordomar, gral
och mustiga historier. Till slut ligga de
alla snarkande, luften är »som i en
räf-kula» och Kane går till fönstret, öppnar
det och känner den friska vinden »svepa
som en tacksägelsebön öfver det sofvande
torget». Han börjar undra öfver lifvets
mening, och vämjelsen blir så stark, att
han vill kasta sig ut genom fönstret. Men
nej, lifvet är honom ännu skyldigt något,
och han skall få sin del, vore det än
genom brott. Hans rus blir till raseri öfver en
skenhelig värld »sämre än hundens loppor».
Han rifver sina kläder i trasor, han slår
sönder glas och krus och naken, skrikande,
med en brinnande lampa i hvardera
handen rusar han ut i den sofvande byn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
