- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
512

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några moderna engelska författare. Af E. Gadolin-Lagerwall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

512

E. GADOLIN-LAGERWALL

ringer kyrkklockorna till eldsignal. Byn
vaknar yrvaket, människor springa om
hvarandra, brandvakten rycker ut, Kane
förföljs, flyr undan och hamnar igen på
krogen, lägger sig på dörrmattan insvept i en
gardin och bäres af flickorna skrattande
in till sängs. Efter sömn och sprit fattar
raseriet ett nytt tag i honom. Den gamle
prästen, rödögd och andtruten, kommer i
hans väg — alla de förtrycktas hat mot
öfverklass och kyrka brusar upp i Kane
och ger sig luft i en lavaström af ord — man
blir andlös vid blotta läsningen. När Kane
så går tillbaka till krogen och stärker sig
på nytt, ser han en gråtande liten gosse
stå framför en bod i väntan på sin mor.
Kane tröstar pilten, ger honom ett stulet
päron och roar honom med att berätta en
graciös saga om kattornas fester, då
modern kommer ut och med fasa ser sin sons
hand i fyllbultens. Alla hennes barn hafva
dött eller förolyckats, och när hon då ser
sin lille siste förtjust lyssna till Kane,
bryter hennes förtviflan alla dammar.
Hennes häftiga förebråelser till Kane blifva till
ett klagoskri öfver moderskap och
kvinnors lott, oändligt gripande och storslaget
i sin enkla folklighet. Och Kane är
gripen, men dränker allt i mera sprit.
Klockan i o på kvällen brukade en Quakerkvinna
göra sin rund genom byns krogar för att
försöka återvinna själar. Kane hånar och
förolämpar henne, och när hon med lugn
värdighet tillrättavisar honom, då brister det
hårda skalet kring hans själ och det blir en
plötslig blomstring af allt det barnsligt fromma
och goda inom honom som när den
helige Frans af Assisi bragte den torra
rosenbusken att blomma. Bokens sista tio
sidor äro som skrifna af Fra Angelico,
hade han varit skald i stället för målare.
Hela naturen, markens blomster, fåglarna
i skyn, allt är som förklaradt; det är en
ung uppvaknande kärleks jubel öfver hela
naturen med barnets, folksjälens rörande
naivitet. Allt blir till ljus och skönhet,
till symboler och lyckliga järtecken, till
harmonier i himmelsblått och guld.

Om jag med rätt stor utförlighet dröjt
vid Masefields »The Everlasting Mercy»
så är det för att därmed kanske locka
någon litteraturälskare att läsa denna
underbara dikt. Utom denna har Masefield
skrifvit några få volymer: en rätt omogen
roman Captain Margaret, ett häfte vackra
dikter under titeln Ballads and Poems, ett
band realistiska små dramer, hvaraf det
bästa, Nan, har ställen af stor lyrisk
skönhet, och en originell roman Multitude and
Solitude med härliga skildringar öfver
tropisk natur. Temat är rätt ovanligt. Efter
att hafva fått sitt teaterstycke uthvissladt
och förlorat sin älskade genom drunkning,
beger sig hjälten till Afrika för att
bekämpa sömnsjukan. Alla Masefields
böcker som jag läst hafva varit tillägnade »To
my wife» (Till min hustru).

Ju mera vi känna till och fördjupa oss
i en nations egendomligheter, desto
svårare synes det oss oftast att förstå
nationalkaraktären. Det är som att se in i ett
inveckladt urverk efter att först hafva nöjt
sig med att tanklöst afläsa urtaflan. Några
hjul förefalla oss oproportionerligt stora,
andra alldeles för små, vi söka efter
häfstänger som synas oss naturliga och hafva
svårt att bland det allmänna virrvarret
finna kugghjulen som sätta verket i gång.
Men på urtaflan skrida visarna sin stilla
gång. Tänkare, skriftställare och
konstnärer äro nationalkaraktärens visare, de
sättas i rörelse af de djupa kugghjul som
kallas nationens själ, af de starka
häfstänger som föra nationen framåt, i deras verk
kan man afläsa tidens ända. Och dessa
mänsklighetens visare gå ej rundt på en
bana för att ständigt återkomma till samma
fläck, nej, deras bana är spiralens och
hvarje kulturens tolfte timma, hvarje
sekelskifte ser dem stå på ett utvecklingens
högre plan, med rikare arf, vidare
horisont. Att försöka lara oss att förstå dem
är att försöka förstå nationens själ.

f^ÖK^fife^feSP^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free