Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53o
FREDRIK BÖÖK
serade salongerna. Hans verkliga läsare
måste man söka hos de föga talrika och
rätt isolerade individer, hos hvilka
intresset för svensk diktning lefver
oberoende af modet för dagen,
litteraturpolitiken och sällskapskulturen. Bland
dem fanns det, såsom jag vet, personer
hvilka vid budskapet om Birger Sjödins
död kände en djup och beklämmande
sorg. De menade, att hans bortgång
betecknade en af de största förluster,
som den svenska litteraturen för
närvarande kunde lida.
Det är fruktlöst att anställa
betraktelser öfver hvad Sjödin kunde ha nått,
om en längre lefnad blifvit honom
tillmätt; säkert är att där hade varit plats
för honom, att han haft en stor uppgift
att fylla i vår fattiga och haltlösa yngre
novellistik. Men det är dess mera skäl
att betrakta hvad han hunnit fullborda,
att pröfva det till innehåll och art. Ju
skarpare man granskar det, ju mera
ingående man analyserar det, desto klarare
framstår dess solida byggnad och dess
inre värde. Hans båda volymer bilda
en insats i svensk berättarkonst, som
ingen kännare i framtiden skall kunna gå
förbi.
II.
Hans biografi kräfver icke många ord.
En tjugofyraåring har sällan några
märkliga yttre öden bakom sig, och Birger
Sjödins lif förflöt i en begränsad och
fredlig miljö. Han var född i
Hernösand den 30 maj 1887 och son af
skräd-darmästaren N. P. Sjödin och hans maka
Maria Sjödin. Fadern afled under hans
barndom. Efter aflagd studentexamen
1907 beslöt han att stanna kvar i
fädernestaden hos sin moder, trots det att
tanken på universitetsstudier ett ögonblick
tyckes ha lockat honom. Redan nu synes
det ha stått klart för honom, att
författarverksamheten skulle bli hans lifsuppgift,
och han trodde sig kunna arbeta på sin
utbildning lika väl i sitt hem som
annorstädes. Till beslutet har gifvetvis
äfven hans sjukdom bidragit. Under det
sista skolåret hade ett hjärtfel börjat
framträda, och den förut liflige
ynglingen blef ömtåligare och mindre rörlig
än förr. Sjukdomen förmådde dock
ingalunda besegra den starka vitaliteten hos
honom, och hans sista år förete visst
icke bilden af ett stilla aftynande.
Oaflåtligt arbete, hvarom hans efterlämnade
manuskript vittna, ständig kamp och
sträfvan och ett brinnande hopp, så ter
sig hans lif in till det sista. Hans
första litterära framgång — då Undret
antogs till tryckning — hade gjort det
möjligt för honom att ingå en förlofning,
och allt hvad han sedan nådde på
för-fattarbanan hade för honom värde
framför allt som medel till grundandet af det
hem, som han och hans trolofvade drömde
om. Han stod nära sina önskningars
mål, då hans organism dukade under.
Allt tyder på, att han med all sin
fina känslighet var en stark, lidelsefull^
viljekraftig natur; det vingfång och den
bröstbredd, som utmärker hans diktning,
skulle annars vara oförklarliga. Om sin
sjukdom synes han ha talat det minsta
möjliga, och äfven i intima bref kan man
se hur han undviker ämnet. Och dock
har hela hans existens varit en lång,,
förtviflad, hopplös kamp mot sjukdomen,
icke bära i fysiologisk mening, utan i
rent själslig. Med uppbjudande af sina
yttersta krafter har han värjt sig mot
den klafbindande, nedtryckande,
förgiftande makt, som hjärtlidandet utöfvat på
honom. Med oböjligt hjältemod har han
vägrat att låta den ge färg och innehåll
åt sin världsbild. I ett omfångsrikt
sällsamt gripande aktstycke, kalladt Biktf
har han bekänt den tysta kamp han fört,
nederlagen och upprättelserna. I hans
öfriga verk, de för offentligheten af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>