- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
534

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

534 FREDRIK BOOK

vikliga. Mari, den unga, kattmjuka,
smeksamma flickan från köket, kommer till
honom, och vid hennes bröst känner
han, hur en tung förlåt i hans själ rifves i
stycken. Under förödmjukelsen och äcklet
söker han en tröst i den gamla tanken,
att det hela blott är en dröm, men djupt
ur hans innersta kommer svaret: Du är
vaken.

Det som ger »Elias Garp» dess värde
— bland alla de otaliga skildringarna af
pubertetskrisen — är icke blott den
verkningsfulla och sinnrika formuleringen af
öfvergången från det kaotiskt omedvetna
tillståndet till det klart medvetna, utan
också den utomordentliga exakthet och
finhet, hvarmed hela förloppet är
framställdt. Ingenting är vare sig förskönadt
eller förfuladt. Redan här möter oss den
för Sjödin egendomliga sannfärdighet,
där den stränga realismen aldrig får den
ringaste biton af vulgär simpelhet eller
råhet.

Titelnovellen i »Undret» handlar om
en gosse, som fått sina ben förlamade
och liksom sin moder med brinnande,
men grymt gäckad tillförsikt väntar
räddning genom en religiös undergörares
medikament. Den ger en rad ypperliga
skildringar ur hamnstadens lif,
uppfattade med den sjuke gossens iakttagelse
och fantasi som medium — det är som
om den sprittande rörligheten, den ibland
hetsade impressionismen i scenerna hade
den vid sjukbädden fastnitades orörlighet
till förutsättning och hans längtan till
drifkraft. Bönhusatmosfären och
undergöraren själf med sin blandning af
salvelse och profryttarmaner äro återgifna
med stor säkerhet, men tyngdpunkten
faller dock på förhållandet mellan
gossen och modern. Hennes tysta,
oaflåtliga, i handling bevisade ömhet, deras
gemensamma hopp, hållet vid makt in
i det sista med den rörande optimismen
hos ett barn, som passar samman skärf-

vorna af den krossade leksaken, och till
slut den ordlösa förtviflan, som hos henne
genast söker förvandla sig till religiös
resignation — allt detta är gifvet med
de finaste, klaraste linjer, enkelt,
osentimentalt, själfullt. Det är lefvande
mänskor.

Man anar lätt, hur den unge författaren
fått kraft att skapa dem. Det går en rak
linje från den första, ännu barnsligt omogna
skildringen af läkarens väntrum till denna
novell. Den förra kom till vid tiden för
Sjödins första sjukdom, den senare är
frukten af den ohälsa han under årens
lopp pröfvat. Det är objektiva
gestalter, sedda med hans fasta klara blickar,
men det har på lönliga vägar strömmat
till dem själ och innehåll ur hans egen
erfarenhet. Däraf den dager af spänning,
af hopp, af tålig underkastelse och
gemensamt buret lidande, som darrar öfver
scenerna och ger dem djupt lif.

De två bästa novellerna i debutboken,
»Sjöman Henningson» och »Eskader»,
ha en alltför påtaglig likhet i
ytterlinjerna: båda handla om ett
kärleksför-lande mellan en sjöman och en
half-gammal flicka, och båda mynna ut i
skildringen af hjältens trolöshet. Men
det är dock alis inte fråga om någon
själfupprepning, ty berättelserna ha helt
olika psykologiskt innehåll.

Sjöman Henning s ön börjar med en
festlig skildring af hur skonerten Othello
en tidig morgon kommer tillbaka till den
norrländska hamnen från en långfärd.
Ombord befinner sig den morske sjöman
Henningson, som innerst inne bär på en
hemlig längtan efter landbackens
ombonade ro efter alla brokiga äfventyr och
bistra strapatser. Han råkar göra
bekantskap med den starkt religiösa och
icke alldeles obemedlade sömmerskan
Kristin, och mellan dessa båda
utpräglade kontraster verkar en stark
dragningskraft. Det är all den muntra och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free