Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER SJÖDIN 537
vid tanken på den ära och rikedom, som
nu skola komma dem till del. Med
mycken omsorg och afgrundsdjup beräkning
utföres också kohandeln i staden, men
vid återfärden på ångbåten faller kon i
vattnet och drunknar på det orimligaste
och meningslösaste sätt. Det tröstlösa
armodets och det eviga slitets hvardag
sluter sig på nytt kring den förkrossadt
undergifne.
Med underbar intuitiv styrka är denna
berättelse utformad in i hvarenda detalj.
De knotiga, väderbitna figurerna äro
skurna med suverän säkerhet; det
sprudlar af lif i hvarje drag. Fattigdomens
psykologi har sällan tolkats så
skarpsinnigt och allsidigt. Det sega
framhärdandet, den karga helgdagsstämningen,
det naivt skrytsamma öfvermodet vid
framgången, den dofva resignationen
inför olyckan, den uppriktiga
missunnsam-heten och den listiga misstron — allting
har kommit med i denna korta,
ypperligt komponerade historia, som har den
mästerliga syntesens själfklara enkelhet.
Realismen är obeveklig och snuddar vid
det ohyggliga, men intrycket räddas
genom underströmmen af uppriktig
beundran för den obrutna vitaliteten hos
tor-parfolket. Det finns en scen, då den
lillgamla, förtvinade och sluga Albina —
ett af den vuxna dotterns oäkta barn,
som lefver på nåd hos morföräldrarna
— med tindrande ögon ber att bli lyft
upp på gärdesgården för att kunna
rapportera de ruskiga uppträdena hos
grannens, där mannen är redlöst drucken.
Morfar lyfter upp henne, och med djup
tillfredsställelse beskrifver hon hvad hon
ser; när till slut grannhustrun slår
mannen i hufvudet med kvasten, löser sig
åskådarnas skadeglädje i gapskratt, och
de gå styrkta och vederkvickta till sin
festmåltid af stekt fläsk. Hela scenen
— liksom Albinas figur — är otäck,
men den är genomförd med en fart, en
fantasirikedom och framför allt en
san-ning, som är oemotståndlig. Och i samma
novell finnas scener mellan makarna —
då de i klumpig glädje och ovan
rörelse nalkas hvarandra — som ha en
kärf och grå idylls arma skönhet.
Stämningsskalan är djup och rik, och hvar
ton klingar med i ackordet, från hejdlös
komik till förtviflan. Det är ren och
äkta humor.
Inget tvifvel om att icke Birger
Sjödins humor var fullt ut hans egen —
han hade förvisso betalt ett dyrt pris
för den —:, men det ligger likväl i
öppen dag, att hans humoristiska
mänskouppfattning, särskildt sådan den
framträder i »Tre små hvardagstragedier»,
lärt mycket hos Per Hallström. Redan
i ett af de tidiga, otryckta
manuskripten nämner novellens hjälte Hallström
— vid sidan af Björnson — som sin
beundrade mästare. Man finner
emellanåt spåren af denna beundran, som
säkerligen betydt mycket för mognaden i
hans syn och skärpan i hans analys.
Teckningen af madam Olaeus i Jenny
med hennes fantasifulla, blixtsnabbt
kombinerade misstankar mot dottern erinrar
slående om fru Asplund i Hallströms
Amor. En sådan figur som den starke
mannen Olson, tillkallad för att vara
behjälplig med att hålla den vansinniga
Jenny, pekar åt samma håll. Den
muskulöse atletens roli inskränker sig
hufvudsakligen till att tända en nattlampa
och att »på rak arm, med oerhördt
spända muskler» flytta en packe
tidningar; såsom hans däst okänsliga gestalt
är förd in i nöden och virrvarret, skapar
den en sällsam tragikomisk effekt af det
slag, som En skälmroman är uppbyggd
af från början till slut. De båda
komedianterna i novellen »Genombrott»—till
hvilken jag snart skall komma — äro
sedda i samma egendomliga
dubbelbelysning som de vilsna fåglarna hos Hallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
