Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER SJÖDIN 539
garna, interiören från biografen och
framför allt de drastiska bilderna från
Folkets park. Det är stofTområden som
hittills knappast förekommit i
litteraturen och som här äro återgifna med
etsande skärpa. Hela det trasgranna,
halfrusiga nöjeslifvet i Folkets park, med
den socialistiske förtroendemannens
uppkomlingsfräckhet och cynism, med det
deklasserade skådespelarparets hesa och
spritdoftande röster, med klumpig
frivolitet, lössläppta drifter och brutalt
klasshat, hela denna förskräckliga symfoni är
orkestrerad med oerhörd kraft och med
en säkerhet, som inte sviktar en sekund.
Blek, bedöfvad, frysande i den halfkalla
höstkvällen sitter den unge musikern vid
pianot, tvungen att kväll efter kväll
utföra sin roli i denna djäfvulska kakofoni.
Det finnes knappast någon situation, som
så klart visar hvad Sjödins ömtåliga,
stolta och rena väsen har känt inför
yttervärldens råhet och vulgaritet. Ifrån
denna scen faller det ljus också öfver
hans humor: han hade lärt sig att icke
förlamas och falla samman inför
skräcksynen, utan i stället kaliblodigt
analysera den, tills han med leende och
medkänsla förmådde betrakta de olyckliga.
De två bondeberättelserna »Död släkt»
och »Det starkaste», af hvilka den ena
inleder och den andra afslutar »Starka
hjärtan», utgöra väl objektivt sedt
höjdpunkten af Sjödins författarskap. Kraften och
intensiteten i själsskildringen har här
vuxit till enkel storhet och ro; man
skulle endast ha önskat en mera lugn
och mindre impressionistisk yttre stil,
som bättre öfverensstämt med
åskådningens inre klarhet och fasthet.
Död släkt handlar om kärleken till
jorden. Storbonden Emanuel är den
åldrande patriarken, som med stilla värme
omfattar sin gård och sin mark, och allt
som har lif och varelse där, från
mänskorna till myrorna på vedbacken. Med
episk åskådlighet är hela den högst
sammansatta, ’ formrika, välordnade värld,
som en stor bondgård utgör, bredd ut
för våra blickar i Sjödins novell. Man
ser hur kugg griper i kugg, man förstår
förhållandet mellan husbondefolk och
tjänare, mellan makarna inbördes, mellan
far och son. Där finns en berättelse om
den gamle bondens vandring rundt kring
ägorna: dess poesi är så enkel, så
elementärt högtidlig, att den förnimmes som
andakt. Själfva inledningen skildrar
hustruns arbetsglädje och hennes rörande
omsorger om den sofvande, åldrade
maken : det är en kärnfrisk idyll af renaste
vatten. På ett annat ställe berättas om
den stora händelse, som sätter sin
prägel på hela söndagsförmiddagen,
kyrk-färden: det är ett mästerstycke af
stilfullhet och behag. Hela kompositionen
spelar af lif. Man glömmer till exempel
inte bilden af de båda pigorna, då
prästen kommit till bondens sjukbädd, den
sjuttonåriga lillpigan, som snyftande
upplefver konfirmationsdagens rörelse på nytt,
och Britta, den gamla ladugårdspigan
med torra knotiga händer, som stirrar
rätt ut i rummet med samma förtviflade
underkastelse under ödet, hvarmed hon
under ett helt lif sett sina älskade kor
föras bort till knifven.
I denna harmoniska värld, hvars sköna
och stränga linjer icke rubbas ens under
bondens sjukdom, inträder oron och
striden genom den halfvuxne ende sonens
oemotståndliga längtan att komma in till
staden att få läsa. Det blir en kamp på
lif och död mellan sonen och den styfva
och strida fadersviljan. Förgäfves
berättar fadern släkthistorien om sin
farfar: »Han var ute på slåttern och skar
af benådern med lien. Det hade varit
torka länge, så att man måste slå i
förtid. Han lät ådern rinna, man fick
honom knappt ur fläcken. Jag hade
kunnat unna jorden all bloden, sade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
