- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
541

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIRGER SJÖDIN 541

en konstnärlig syn, som låter aktiviteten,
den själsliga dynamiken, komma till
heders på nytt. Det mest utmärkande
de-generationstecknet i modern novellistik
är dess förkärlek för analys af det
stillastående, för den stämningsmässiga
reproduktionen af passiva själstillstånd och
orörliga miljöer. Den realistiska skolans
fotograferingsteknik, naturalismens
bristande förstånd för viljelifvet —
sammanhängande med en mekanisk och
rationalistisk världssyn — och
fin-de-siécle-periodens lyrism samt dess perversa
intresse för upplösnings- och
slapphetssymptom ha samverkat till
berättarkonstens dekadans. Den minutiösa
iakttagelsen och den artistiska skildringen ha
firat banala och meningslösa triumfer,
medan den verkliga psykologiska
intuitionen, den enda som kan gripa figurer
i rörelse och som förmår ge oss bilden
af den skeendets och handlingens värld,
hvari vi verkligen lefva, varit till
ytterlighet sällsynt; endast i den angelsaxiska
världen har den oanfrätt left kvar, hos
Kipling t. ex. likaväl som hos
amerikanarna Frank Norris eller Robert Herrick.
Hos Birger Sjödin funnos från början
anlag för hvad man skulle kunna kalla
en pragmatistisk novellistik, och
öfvergången till bondelifsskildringen — där
det passiva känslo- och stämningslifvet
spelar en naturnödvändigt underordnad
roli — markerar likaväl som titeln på
den sista boken gången af hans
utveckling. Det är egendomligt att tänka sig,
att hos denne unge sjukling fanns den
sundaste och sakligaste lifskänsla.
Lyriken och det subjektiva känsloutbrottet
hade ingen plats i hans värld; han som
att döma af den yttre belägenheten borde
ha kunnat dikta förgrämda eller
vemodiga elegier och biktat modern
världssmärta med samma intensiva darrning
som hos J. P. Jacobsen, äfven han en
dödsmärkt i en småstad — han har al-

drig offentliggjort en rad personlig
bekännelse, och melodin i hans verk har
en stark durklang. Lika litet som han
var en sentimental natur, var han en
teoretisk. Det begreppsmässiga spelar
föga roli för honom, rent teoretiskt
grubbel ser man inga spår af i hans
efterlämnade manuskript, och hela det sätt
hvarpå han berör de stora lifsproblemen
i sina noveller är den praktiske och
mogne människokännarens, som har det
finaste sinne för hvad som är
psykologisk realitet, och det medelmåttigaste
intresse för dogmatiska trätor och
spetsfundigheter. Har han en filosofi, så är
det en oöfverlagd och omedveten
pragmatism. Hans skildring af bönehusens
religiositet är full af knifskarp
iakttagelse och träffsäker komik, men det
finnes intet hån däri, och vid sidan däraf
finner man den gripande och högtidliga
bilden af prästens besök vid bondens
sjukbädd i »Död släkt». I »Genombrott»
ingår en etsande skildring af den
psykologiskt osunda atmosfären i de
socialdemokratiska klubbarnas nöjeslif, och
typerna äro tecknade med skoningslös
bitterhet, men det är omöjligt att finna en
politisk eller social ståndpunkt däri.
Sjödin var en alltför lidelsefull konstnär,
han var alltför gripen af tillvarons stora
och sällsamma skådespel, alltför
upptagen af att »söka genom själens
skrymslen och få klarhet i det myckna
underliga hvaraf människans väsen är
sammansatt» — så lydde ju hans egen
definition — för att skänka de grå
teorierna en ihållande uppmärksamhet. För
pragmatikern var det säkerligen ingen
hemlighet, att det slagets åsikter, som
spela en så stor roli i en sysslolös
öf-verklass’ resonnemang och i isolerade,
passiva individers känslolif, utöfva ett
ytterst obetydligt inflytande på lefvande
människor i deras handlingar — och det
var där han sökte dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0588.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free