- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
542

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Birger Sjödin. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

542

FREDRIK BOOK

I »Död släkt» berättar han om
storbonden Emanuel på den långvariga
sjukbädden. Han skildrar hur alla sinnen
skärptes på den nödtvunget overksamme,
hur det aflägsna knarrandet i en tilja och
ett löfs prassel mot stugväggen blefvo
innehållsrika budskap. Ingenting undgick
honom. »Han analyserade snabbt ut alla
ljud, visste redan på förhand hvem som
närmade sig dörren och hvad de ville
säga. Han fick en nästan intuitiv
förmåga att af en mängd smådrag göra ett
helt: hvar dag stod det klart för honom,
hur sysslorna voro fördelade och hvad
man hade att uträtta. Hans tankar
sväfvade kring trakten. Så lik och olik den han
förr varit van att se. Den syntes
honom ha stigit upp ur den gamla, bränd
och renad — åsarna lyste som
genomskinligt glas. Men de stannade ej bära
inom deras linje, de kretsade öfver, gjorde
allt större och större slag.»

Jämför man dessa ord med en
besläktad skildring af den sjuke gossen i
»Undret», så skymtar man lätt den erfarenhet,
som ligger bakom. På samma sätt hade
Birger Sjödin fått intuitionens sällsamma
gåfva, på samma sätt lefde han under
sin skenbara stillhet med i yttervärldens
alla scenerier. Ingenting var honom
främmande i hemstadens och
hemtraktens lif: hans diktning ger en stor och
objektiv vision af arbetande, sträfvande,
lidande, drömmande och kämpande
mänskor, den når från de trånga och
backiga gatorna ut öfver kaj och hamn, öfver
fattiga skär och blånande vatten, öfver
skogar och åkerfält. Han visste, likaväl
som bonden Emanuel, »hur sysslorna
voro fördelade och hvad man hade att
uträtta». Den djupa och sannfärdiga
kunskapen därom var själfva kärnan i
hans konst; vi ha icke många diktverk,
där ett klart och själfullt öga så
oförskräckt ser tillvarons nyktra verklighet
i ansiktet.

Om sig själf berättar han minst. Men
den verkliga dikten är aldrig så beskaffad,
att man kan tillägna sig den helt utan
att få ett slags kunskap om dess
upphofsman. Äfven i Sjödins noveller,
formade med så sträng objektivitet, kan
man på en svag, nästan omärklig
darrning i pulsen känna, när hans eget lif
släppt till stoffet. Man anar den sjukes
innerliga hopp och bittra besvikelse i
berättelsen om den förlamade gossen i
»Undret». De upprepade skildringarna af
kärleksfull kvinnlig omsorg, vackrast
måhända i inledningen till »Död släkt», där
bondhustrun vakar öfver mannens sömn,
röja hans varma känslor inför den
omvårdnad, som gaf prägeln åt hans eget
lif. Bondsonens tysta men
oemotståndliga kamp mot traditionen och
familjeåskådningen för att få rätt till det nya
kallet — i »Död släkt» — har för visso
sin motsvarighet i Sjödins historia.
Likaså den unge konstnärens
förödmjukelser, hans beklämda känslor vid åsynen
af de eländiga konstgycklarna, och till
slut hans djärfva hopp om seger i
»Genombrott».

Öfverblickar man till slut alla hans
noveller, är det slående, hur många af
dem som ha bortresan från en trång och
begränsad miljö till motiv. Sjöman
Henningson kastar sig i hafvet för att fly
bort från den lugna kvafva vrån:
resorna och äfventyren stiga upp för hans
blick. Musikern i »Genombrott» lämnar i
jubel staden och sin väninna.
Bondsonen i »Död släkt» känner med hvarje fiber
i sin själ att han måste bort. Men
Johan i »Det starkaste», som redan har allt
färdigt till afresa, känner med instinktiv
nödvändighet, att han hör hemma där han
har vuxit och slagit rot, och han stannar.
Intet motiv visar bättre än detta, hvar
hemligheten ligger i Birger Sjödins
underbara psykologiska och konstnärliga
sensibilitet. Hans kärlek till den ener-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free