- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
546

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fru Gerda. Af Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

546 JANE GERNANDT-CLAINE

härliga dikterna. . . Men ni är väl inte
ledsen på mig?

han: — Ledsen?... Så löjlig får ni
inte tro mig vara — nu för tiden . . . Till
all lycka bör man väl hinna växa ifrån
ett och annat på hela tolf år . . . Men säg
— ni fick allt många goda skratt åt mig
förr i världen?

hon : —- Åh . . . Jag minns bära att ni
pressade förgätmigej och blåste flöjt . . .

han: — Flöjtblåsning ha större snillen
än jag roat sig med, fru Boije.

hon: — Ja, inte för det, men ni var
så rädd för starka instrument och stor
orkester. Ni sökte små blommor och små
fröjdeämnen och var så ängsligt glad åt
en kattfot, som ni en gång stuckit i
knapphålet . . . Jag tyckte det var så
välupp-fostradt och snällt, men fäste mig för
öfrigt inte stort vid saken. Sådant har
aldrig roat mig. . . Och allraminst då —

han : — Jag förstår . . .

hon: — Ni försakade världen tror
jag. . . Och det kan nog hända att det
finns något af det där hos mig också . . .
Men min världsförsakelse ropar efter öknar . . .
Liksom ni nu gör i era dikter — när ni
inte begär motsatsen . . . Tänk ända hvad
ni förändrat er.

han: — Ja... Att jag verkade
söndagsskola i så hög grad den tiden anade
jag ända inte själf.

hon : — Det är väl ingenting att
ångra ...

han: — Nej, men när dygderna bli
så pass ledsamma gjorde de i alla fall
bäst i att hälsa hem . . .

hon: — Hvarför det? Ni tog allting
på allvar och hade icke det ringaste anlag
för skämt ... Så vidt jag kan minnas,
delade ni er tid mellan läsning och kalla
bad . . . Och det var säkert både klokt
och hälsosamt.

han: — Tack för skönmålningen, fru
Boije . . . Jag är öfvertygad att porträttet
är troget, om också inte vidare
smickrande.

hon: — Jo, det är det visst ... Ni
var en exemplarisk ung man . . . Väl blyg
bära . . . Jag hade inte den svagaste
misstanke om att ni skref vers ... Och ni
kunde göra de underligaste frågor, som
jag gick och hade roligt åt i ensamheten.

han: — Bära i ensamheten?

hon : —- Ja . . . Det var inte saker,

som man känner sig frestad att skratta åt
i sällskap . . . Jag talade inte om det för
min man en gång. Han skulle alis inte
förstått det . . .

han: — Nej troligtvis inte —

hon: — Hur lifvet sedan gestaltat sig
för er har jag ingen reda på, men då var
ni en ung asket — med sinnet fullt af
strid och hetta förstås som alla asketer.

han: — Tror ni?

hon: — Ni hade inte varit en månad
i huset, då ni sporde mig, om jag inte
brukat känna mig förvirrad i sällskap med
unga män . . . Det gjorde ni själf, påstod
ni, när ni var tillsammans med damer . . .
Och jag kunde svara det mest
öppenhjärtiga nej . . . Detta slags bryderi begrep
jag inte alis. . . Hvilket för öfrigt visst
inte ville säga detsamma som att jag
saknade känsla.

han: — Ni, fru Boije, som var så
stark både i glädje och sorg . . . Spänstig
som en klinga antingen ni skrattade eller
grät . . . Och om jag fått höra er skratta,
fick jag se er gråta också. . .

hon: — Fick ni det?

han: — Inte den första tiden, men
sedan kanske . . . När det gick upp för er
att det finns förhållanden, som inte sluta,
när de borde sluta —

hon: — Det visste ni?

han: — Hvem visste inte det
därborta — utom ni förstås . . . Att börja
med . . . Var inte rädd, fru Gerda, jag ska
inte såra era känslor . . . Men när er man
började försumma er så kort efter bröllopet

så — så––––måste jag göra våld på mig

att inte utmana honom midt i ansiktet . . .
Ni fick vara ensam flera nätter å rad ibland
och låg visst och grät . . . Inte mycket och
inte länge heller, men jag drack— drack
era tårar —

hon: — Ni?

han: — Visste ni det inte? Anade ni
ingenting?

hon : —- Jag anade ingenting — då . . .

han: — Ni har väl glömt
alltsammans, men först sof jag i samma rum som
gossarna, och se’n fick jag flytta upp i
öfre våningen och bo för mig själf. . .
Det var bära en förstuga, som skilde oss
— er och mig . . . En fem, sex steg, inte
mera . . . Jag ville inte ta de stegen —
ens i min fantasi .. . Ville inte, ville inte . ..
Jag kämpade en hård kamp med mig själf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free