- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
547

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fru Gerda. Af Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRU GERDA 547

— på alla områden, fru Gerda . . . Jag
älskade er.

hon: — Hvad är det ni säger?

han: — Älskade er så, att jag inte
kunde sofva i min säng . .. Jag sof —
inbillade jag mig — vid era fötter . . .
Utsträckt på bära golfvet vid min tröskel. . .
Det hade ju inte sundt förstånd och var
så meningslöst som någonting gärna kunde
vara . . . Själfplågeri och sötma och
galenskap, som var nära att skaffa mig
reumatisk feber på halsen, men det ska vi inte
tala om . . . Och det betyder mindre . . .
Jag älskade er. . . Och, Gerda, säg, Gerda

— ni som är så stark . . . Hade ni haft
styrka att bära den lycka, som kunde
blifvit vår, ifall ni känt något af hvad jag
kände då?

hon : — Det vet jag inte, hur skulle
jag kunna veta det? . . . Hur gammal var
ni? Nitton, tjugo år? . . . Jag bryr mig
inte om pojkar. . . Det har jag aldrig
gjort . . . Jag kan bära älska en man.

han (efter en tystnad): — Ja . . . Jag
känner ju så obetydligt till ert lif. . . Och
man frågar väl inte rätt gärna en vän som
ni — ifall jag verkligen får använda ordet
vän — om hon är lycklig. . .

hon : — Nej, gör inte det . . . Jag
tyckte att den manligaste man inte kunde
vara manlig nog för mig — men jag är
så granntyckt. . . Lika högt som jag älskar
kraften hatar jag vrångbilden af kraft . . .
Det var det jag fick se på nära håll —
men ända är jag glad att jag inte gått
med tomma händer genom lifvet . . .

han : — Med tomma händer . . . (Efter
en tystnad) Fru Gerda — minns ni en
kväll inemot hösten, då ni satt och
väntade på er ståtlige major, som så ofta,
och hade gifvit mig lof att läsa högt
för er?

hon : — Ja, jag minns... Ni läste
Selma Lagerlöf, och rätt hvad det var,
tappade ni boken och kastade er
framstupa och grät som jag knappast sett en
människa gråta förr . . . Jag visste inte hvad
jag skulle tro . . . Jag tänkte: Är han kär,
stackars gosse, eller hvad i all världen är
det? Jag försökte trösta er... Ni torkade
ögona med er rockärm och var så komisk
midt i all er förtviflan, att jag räckte er
min näsduk — och — och storskrattade . ..

han : — Ja, den kvällen gaf ni mig
en läxa, som jag aldrig glömt — aldrig .. .

Och jag hatade er som man bära kan
hata — när man älskar så högt.

hon: — Jag har många gånger ångrat
det, Erland, och tyckt att det var synd
om er .. . Och som ni kunde stå och se
på kattfoten i ert kapphål har jag ofta
sett på mitt eget lif. . . Med en inre
visshet att mitt hjärta brände efter annat och
mera — mycket mera — och på samma
gång så ängsligt mån att nöjas med det
lilla jag hade och uppskatta det
närvarandes alla förtjänster , . . Jag har haft
tider af rikedom och tider af armod . . .
När jag läste »Där vägen går fram», såg
jag min egen längtans alla vägar — och
visste hur fattig jag hade varit. . . Om
jag skrattade åt er den där kvällen, så
har ni fått hämnd ... Ni anade väl inte
att det var jag som skref till er?

han: — Ibland tyckte jag väl att
handstilen påminde om er, men det kunde
ju vara ett misstag —

hon : — Jag vill tala om
alltsammans ... Så vidt jag kan åtminstone . . .
Jag vet inte om jag är den enda som läst
era dikter med sådana känslor men —
Det vill jag bära säga . . . Boken blef en
uppenbarelse för mig . . . Jag drack doft
ur era ord som ur rosor.. . Och jag
kände att de rosorna vuxit i stormen och
under en kamp, som tog makten från
diktaren — och kanske från mig med.

han: — Åhnej — — Gerda —

hon: — Jag gick upp och ned i
mitt rum ... Ni har samma fart och flykt
i förnimmelsen som jag har . . . Och det
kom till mig utan tyngd och fjättrar . . .
Utan materia . . . Och ända var det ingen
jakt ut i det tomma . . . Jag kände mig bära
stå ensam med min svunna ungdom uppe
på ett högt berg . . . Och därför skref jag
till er som jag gjorde sist, då jag bad er
komma hit. . . Och så fick jag ert svar . . .

han : — De två tre raderna . . .

hon: — Ja. Det kom i söndags
morse ... I hela ert lif harx ni aldrig gjort
en människa så glad som jag blef då . . .
En lång stund stod jag bära stilla . . .
Och se’n gick jag ut i trädgården och såg
mig om, tacksam att luften var luft, så
lycklig var jag. Yngre, tyckte jag, än jag
någonsin varit se’n jag fyllde tjugo år . . .
Jag vet inte om ni förstår mig eller om
någon människa skulle förstå, men, ser ni
— Jag var lösryckt ifrån jorden . . . Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0594.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free