- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
548

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fru Gerda. Af Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

548

JANE GERNANDT-CLAINE

hoppades ingenting och väntade ingenting .. .
Jag tog emot glädje för glädjens egen
skull som bära en kvinna kan göra det,
fri som fågeln i skyn, med en skinande
vårhimmel öfver mig och den lättaste,
mest hemlighetsfulla vår i mitt eget sinne.

han: — Hvad ni talar vackert, hvad
allt detta är vackert ...

hon: — Ack nej ... I det yttre är
mitt lifs komedi utspelad, färdig, förbi .. .
Och allt är så lugnt när man gjort upp
räkningen med sina förhoppningar och inte
väntar sig något af framtiden . . . Man är
lös och ledig ifrån allt som binder och
kan bli ett lidande — och vi skulle träffas
här i parken i dag . . . Ett sådant
ögonblick skulle komma till mig — fullt af
ljus som meteorer — men utan meteorens
tyngd . . . Utan början och utan slut . . .
Åtminstone för mig ... I mina tankar . . .
Jag skulle gå och möta hvad som en gång
kunnat bli lifsinnehållet för mig —

han: — Och ni mötte mig. Tänk
bära hvilken ironi.

hon: — Ironi eller inte så var jag
lycklig. . . Och ni får gärna skratta åt
mig, om ni tycker det är någonting att
skratta åt, men när jag gått bort till
blomstergruppen, min blomstergrupp därhemma,
böjde jag mig ned och kysste mina
pärl-hyacinter . . . Något så vansinnigt skulle
aldrig en man gjort sig skyldig till, inte
sant? . . . Men jag är kvinna . . . Jag har
varit märkvärdigt förståndig hela mitt lif,
men den morgonen glömde jag att jag fyllt
trettiosju år och tillbringar mina dagar med
att vårda en sjuk, som aldrig lämnar sin
säng, det har han inte gjort på flera
månader —

han (lagt och upprörd): — Men Gerda,
hvad säger ni? Har ni blifvit
sjuksköterska? Hvem är det ni sköter? Är det
er man?

hon : — Ja, det är min man ... Ni
skulle inte känna igen den ståtlige officer
han en gång var . . . Det vill säga — lik
sig är han nog ännu — på sitt sätt . . .
Det är ju samma ovanligt vackra hufvud,
men han hade ett slaganfall i vintras och —

han : — Gerda, kära Gerda. . .

hon : — Tro inte att jag är olycklig,
det är jag visst inte — nu . . . Kanske
var det förr . . . Tidtals åtminstone . . .
Men jag har ju också haft mycket att
glädja mig åt . . . Ni minns väl hur älsk-

värd och rent af oemotståndlig min man
kunde vara, när han var upplagd för
älskvärdhet ... I det stora hela har jag varit
lycklig —

han: — I det stora hela —

hon: — Jag är född för det strängaste
engifte, men där ser ni . . . Fast jag aldrig
älskat någon annan än min man har jag
bedt att få träffa Sven Vandring och tacka
för —

han: — För hvad då? För att ni
själf har en själ med så högt spända
strängar, Gerda?

hon : — Nej, nej, nu ska ni få höra. . .
När jag läste »Där vägen går fram»,
förstod jag att någonting inom mig alltid
väntat på er . .. Och jag tänkte: Hvad
skulle det inte ha blifvit af mig och
världen, om jag mött den mannen . . .
Mitt hjärtas utvalde, min broder i anden,
min föregångare på de ensliga stigarna. . .
Jag hörde en känslornas höga visa som
jag aldrig förr hört i min själ . . . Och
det blef så skinande klart omkring mig,
att jag tyckte mig gå ensam på höga
berg . . . Men därbortom låg vissheten att
allt är slut för mig, allt, allt, och att jag
liksom står utanför lifvet.

han: — Utanför lifvet, men hur vore
det möjligt? Ni är så genomskinligt vacker,
att —

hon: — Nej, nej, tala inte så där . . .
Hvad ska det tjäna till? Jag är inte den
ni tror . . . Om ni visste hvilka hugskott
som plötsligt flyga genom hufvudet på mig
och förvandla allt . . . Jag hade ju skrifvit
att jag skulle sitta här mörkklädd och med
en bukett vid bältet . . . Med mig var ni
kanske på det klara men — — Jag vet
inte hvad jag väntat mig — eller hvem . . „
När jag fick öga på er, var min första
tanke: Måtte det inte vara han . . . Det
var väl den där likheten med den lille
informatorn, som skref af Fröding och
blåste flöjt . . . Jag vet inte, men ni får
inte hata mig för min uppriktighet . . .
Gör inte det ... I söndags stängde jag
mig in i förmaket och spelade för er . . .
Om er . . . Om allt hvad vi två haft
gemensamt och komma att ha gemensamt. . .
Alltid . . . Och jag var lyckligare än jag
någonsin varit ... Så lycklig, att jag ville
sofva med era dikter under min
hufvud-gard . . . Vid mitt hjärta hade jag så
när sagt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0595.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free