- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
550

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SSo

OLOF RABENIUS

delser, väckande genklang i minnenas värld
och skapande nya bilder, hvarigenom den,
hur obetydlig den vid yttre påseende kan
tyckas, får en oanad räckvidd och en
djupgående betydelse. Skaldens lif är ett
lif i fantasien. I dikten »Les Fantasques»
i Skuggspel har Bertel Gripenberg aflagt en
bekännelse om den ristande kraft,
hvarmed intrycken träffa honom, och han har
gjort det i en poetisk stil, som lånat sin
intensitet af den skildrade upplefvelsen:

För oss var allting stort —• hvar liten hvardags-

sorg
tog jättelik tragikens proportioner,
hvar enkel hydda blef en sagoborg,
hvar suck tog kvalets djupa starka toner.
Hvar liten skråma blef ett evigt sår,
som blöder utan rast i långa, bittra år.
Hvart stickord blef en skymf, som kräfver döden,
och mäktigt mörka blefvo alldags öden.

Hos Gripenberg är det inga blodlösa
gestalter eller svala visioner, som möter
betraktaren; i hans dikter flyter ångande
blod från hans eget hjärta, och äfven då han
väsentligen endast upplefvat dem i fantasien,
har han omspunnit dem med sina tentakler
och inknutit dem i sina nerver. Hans poesi
är därför alldeles fri från bleka och
neutrala ord; knappt en fras, som ej sprungit
fram ur ett upprördt djup eller ett
lefvande inre. Ett sådant känslobetonadt
temperament har oftast sin grund i en stark
och sluten subjektivitet-, så hos
Gripenberg, hvilken danar alla sina
föreställningar efter formerna af sitt säregna jag och
infogar dem i den stålsmidda ringen af sin
karaktär. Så kretsar all hans lyrik i trängre
eller vidare banor kring ett fast
personligt centrum, hans öra är vändt inåt och
lyssnar till strängaspelet, som susar i hans
egen barm. Denna personlighet är
emellertid tillräckligt betydande för att med
sina lifsyttringar gripa andra och i
konsten objektivera sig själf.

Hans natur som diktare är lyriskt patos.
Det strömmar hos Gripenberg i två skilda
fåror. Först är det den dionysiska lifsyran,
det spända njutningsbegäret, ögonblickets
fullbräddade lust och extasens vilda
tummel som med gälla tonslag klingar genom
hans dikt. Här gnistra och ryka blossen
öfver nattliga fester, vid hvilka rosorna
lösa sin doft, vinet sitt elixir och
hetärer-na sin gördel. Men Dionysos är också
den tragiske guden, och den hänförelse

han skänker är blandad med smärta, hans
salighet närd af tårar och blod, och genom
det druckna jublet hos hans invigda går en
skärande ton af förtviflan. Den lifsfullhet,
hvaraf han gör delaktig, omsluter känslans
båda ytterligheter. Många af Gripenbergs
dikter ha färgen af den dionysiska
tragiken, och vi finna här en njutning, som
stinger, en lust, som förbränner och ett
rus, som ger en kort glömska af sorgen
och hvars vallmokrans snart vissnar.
Skalden känner nog också ledans gråa spöke
och tomhetens förstelnande kval, men så
mycket hetare åtrår han spänningen och
elevationen, »lifvets vilda forte», som han
säger, och det är bland branter och stup
han söker sin väg. En hel cykel i
skuggspel är stämd i dityrambisk ton; som
särskildt karaktäristisk kan man anföra
följande strof:

Vi gifva allt, vi fordra allt
vi bränna och vi brinna.
Le ej emot oss stelt och kallt,
gif dig ej halft, o kvinna!

I afton röd, i morgon död,
vår lösen är på färden.
Skänk oss den mäktigaste glöd
som härjat het i världen!

Gripenbergs patos stammar emellertid
därjämte ur ett heroiskt sinnelag, liksom
det eldar och styrker detsamma. Det är
hos honom en viljekraftens källa och
utflöde och visar sig i karaktärens oböjda
trots och den bergfasta tron på värdet af
de ideal, han själf uppbär. Vi veta, att
det stolta krigslynne, han här uppenbarar,
har framsprungit ur nationell grund, att
det är som ett slaget och förtryckt folks
sångare han höjer sin stämma. Hur fåfäng
kampen mot öfvermakten än är, den
kring-strålas dock af den moraliska segerglansen,
och en död i ära tänder sin gloria öfver
grafvarna. Det ligger nästan något af
lidandets extas i de sånger, hvari skalden
lyfter den rifna fanan och blåser i
stridsluren, och han frambesvärjer i praktfulla
strofer den flammande och förkolnande
solnedgången af sitt folks och sina fäders
kultur. Och åter får hans patos
tragikens färgskimmer, hans sång ljuder på en
gång som päan och threnos, som hymn
och marcia funebre. Man läse alla
dikterna af »Skuggspels» sista afdelning, hvilka
bära stämningen af den heroiska offer-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free