- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
554

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

554

OLOF RABENIUS

romantisk bild utförd icke utan finess,
samt främst »Bogsprötet», som verkar
gammal målning med mörknad färg och stilla
lif i föremålet. Den förtjänar att här
återgifvas :

Den trötta dagen slocknat. Modd och dimma.
Och nötta tankars kretsgång i min hjärna.
Då såg i grändens mun jag bogspröt glimma;
jag såg det peka, peka mot en stjärna!

Så hvit den låg, den sömnförsjunkna briggen.
En andakt tog min själ och ögat lyfte.
Mot silfvermoln förtonade sig riggen
en andeskepnad lik, en dröm, ett syfte.

Men oaflåtligt ser jag sprötet peka
mot andra världars glans och fjärran tankar.
Och ur det stumma skrofvet tycks mig eka
ett hjärtas längtan att få kasta ankar.

Artur Möller behöfver icke många ord
och vidlyftiga utgjutelser för att säga hvad
han har på hjärtat, men så mycket
tydligare kristalliserar sig stämningen. Hans
lyriska ideal är uppenbarligen att nå den
luftiga koncentration, som utgör ett af
diktartens förnämsta behag, och han lyckas
äfven i sina bästa stunder förverkliga det.
Att bagateller också ingå i samlingen, bör
visserligen icke förtigas.

Jane Gernandt-Claine är hos oss den
kvinnliga erotikens poetissa par préférence,
och största delen af sin lyrik har hon
ägnat Aphrodite, på hvars altare hon nu
åter nedlagt En rosenslinga. När hon
afviker från detta sitt hufvudämne,
hvartill hela hennes varelse och dikt är stämd,
förmår hon icke göra något nämnvärdt
intryck — man märker det här t. ex. i
den matta hyllningssången till Fröding.
Hon berättade nyligen i en roman
Sveaborgs öde; hon visade sig därvid ha
mycket litet sinne för nidingsdådet och häfdens
tragik, men Helena Reuterskiölds
smärtfulla lidelse och dunkla förstörelsebegär
förstod hon att skildra. Äfven i denna
samling låter hon henne sjunga några
strofer, som ibland i uttrycket äga den
mättade glöden, hvari hennes hjärta
befinner sig. Den religiösa extasen iägger hon
i munnen på en Kristi brud, Sancta Teresa,
hvars utgjutelser bestå af den blandning af
het trånad och öfverjordisk lyftning, som
är karaktäristisk för de heliga kvinnornas
själstillstånd. I Jane Gernandt-Claines

transskriptioner är likväl hennes exaltation
jag skulle vilja säga för oskuggadt och
enkelt återgifven; hennes andakt uppstiger
icke ur den religiösa sensualismens töcken,
och mysteriets blod stänker icke sitt
purpur kring orden.

Färgen i skaldinnans dikter är nästan
genomgående för blek för känslokraften i
hennes temperament. Man tycker sig här
skönja ett missförhållande mellan innehåll
och form, mellan själshalt och konstnärligt
uttryck. Här drar utan tvifvel lidelsens
vind, men det är som hämmades den vid
sin ingång i diktkroppen. Diktionen visar
föga fantasi eller uppfinningsförmåga, om
man ock vill göra undantag för någon
enstaka vacker slinga eller något rikare
tonfall. Rätt lyckad är t. ex. balladen
»Borgfrun». Däremot är det något pinadt
och pressadt i ungdomssonetterna, delvis
beroende på tvånget under versschemat;
man skall dock i dem samtidigt finna det
sväfvande kring det osägbara, det sökande
svärmeri, den skumma längtan, hvarunder
den första kärleken lyfter sina vingar.
Men de ha ej, dessa dikter, den sinnliga
charm, den flöjtton och det honungsflöde,
som muserna älska. Själfullt formar hon
likväl åtskilliga af kärlekens stämningar, i
synnerhet dess smäktande tungsinne, i
hvilket, för att låna ett utsökt ord af
com-tesse Mathieu de Noailles, »le coeur de
toutes les jeunes femmes se brise, quand,
an bord des fenétres d’été, l’odeur du
jasmin est pius forte que toute leur courage».
Må skaldinnan till sist sjunga en hel sådan
dikt:

Så stilla går jag... Att andas
den luft, som du andas, röfvar
all kraft ifrån mig... Din närhet
mitt stumma väsen bedöfvar.

Mitt stumma väsende vandrar
i sorg öfver skymningsängar,
där Sarons skinande lilja
klär doftande blomstersängar.

Så stilla går jag... Att andas
den luft, som du andas, röfvar
all kraft ifrån mig... I fjärran
lik falkens din ande ströfvar.

Likt vilda fåglar jag trängtar
mot berg — men jag kan ej andas
bredvid dig, när blomsterdofter
i kvällningens vindfläkt blandas.

Här är allt äkta, och man märker genast,
hur den ängsligt darrande känslan krusar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free