- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
555

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NY SVENSK LYRIK 555

det mjuka ordflödet. Som ett spontant
uttryck för den kvinnliga kärleken, dess
ljufva tvång och bittra lust, har
diktsamlingen i dess bättre del känslans sanning
och personlighetsyttringens värde.

Man tvekar icke att tillerkänna Amalia
Björck, sådan hon framstår i Dikt och
bikt, begåfning, men en sådan, som ännu
ej mognat. Man möter i henne en
själfständig personlighet med en nog så
medveten och högtsträfvande konstnärsvilja;
hennes röst har styrka, och hon förlänar
sina fraser eftertryck och sina rytmer
spännvidd. Men hon ger också tillkänna en
ifver att verka med nya effekter och en
originalitetsjakt, som under ledighetens sken
icke är fri från ansträngdhet. Versen
hoppar ibland genom rim, som ha nyhetens
obehag och mera äro nödgrepp än fynd.
Jag förmår icke att se det sinnrika i t. ex.
rimmen alsike — befalls icke, borta —
aorta. De djärfva ordförbindelserna, om
de än stundom slå en bro mellan ting,
som ha naturlig, ehuru kanske dold
frändskap och upprätta nya samhörigheter,
medföra här icke sällan den olägenheten, att
de slå luckor i tankegången och skada
den poetiska organiken. Skaldinnan spänner
ibland en pretention, som icke motsvaras
af hennes förmåga, och det händer, att
hon med prästerligt patos utslungar
hög-trafvande och storvulna ord, som blåsa
bort i luften. Den långa dikten »Rabsake,
hädaren» är t. ex. den rena, skallande
svadan, ett pösigt skäl utan kärna. Den
elake läsaren ler ett medgifvande smålöje
vid förf:s begäran:

Och jag besvär dig, var mig ej besvärlig!
Tag beder blott, att jag får vara ärlig,
hur än jag är —

begärlig, tom, förfärlig.

Men man är skyldig att också
uppmärksamma den vackra och tilldragande
sidan af hennes person och dikt. Hon
väcker sålunda sympati med den
högtsyf-tande idealitet, den klara och fasta vilja,
som mången gång får sitt stilsymboliska
uttryck i bågsträngade strofer och ord,
som lossas som pilar. Med frisk
säregenhet verka ett landskap »På Hallands hed
och haf» och en förenad natur- och
genrebild, »September». Man böjer sig för det
poetiska greppet i följande strof:

Kråkorna fara till hösteting.
Breda krax och vingesving
flockas i flygande ring
på kyrkans tak och i kohagens alar.
Gårdens dotter skalar fallen frukt
och håller sina tankar hårdt i tukt,
men ömsom ler och mulnar,

mens hon skalar.
Rår hon för, att nu då skogen gulnar
och dagen kulnar
ett sommarminne ganska modigt talar?

»Tristan och Isoide» är likaledes en dikt
af äkta stämningshalt och god uppfinning.
Sitt lynnes förening af kraft och vekhet
uppenbarar slutligen skaldinnan i några
sånger till fosterjorden, af hvilka dikten
»Mitt land» närmar sig verklig skönhet.
Amalia Björck besitter med sina fel
grundförutsättningen för poetiskt skapande:
originalitet, och man hoppas därför uppriktigt,
att hennes energiska typ måtte förädlas
och hennes begåfning ta ut sin fulla rätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0602.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free