Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Ellen Nordenstreng - Af John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 53 JOHN GUSTAVSON
fullständiga tillgodoseende fordras den
stränga specialisering, som här blott kan
åstadkommas genom hela det
hortikultu-rella områdets monogranska kartläggning
efter engelskt mönster. Först då kunna vi
nå det mål, hvartill svenskt namn
förpliktar och kallar. Genom »Vi och våra
blommor» ställes kallelsen till en och hvar. För
fackmannen, amatören och den eventuelle
odlaren uppdrar förf. ej — enligt gammal
praxis — kategoriskt bestämda gränser.
Utan han insamlar dem alla i det bärande
intresse för allt lefvande, hvaraf han själf
besjälas. Vidsynthet i blick och djup i
kunskaper ha lärt honom, att det för allt
intressefylldt och målmedvetet
hortikultu-rellt arbete finnes det förlofvade land,
hvartill Sveriges blomsterfurste röjde väg och
sporrade svensk nedärfd håg.
Ellen Nordenstreng.
Dmitri S. Meresjkovski: Alexander I.
Stock-holm, Hugo Gebers förlag.
ipLc^JEN RYSKA litteraturen, som
nu-P| AkxJ mera, efter att under 1800-talet
Pl__y/J| ha genomlefvat ett storartadt
upp-■*^~ ’ sving och nått upp till egenartade
geniala verk af allmänt europeiska, ja
måhända planetariska dimensioner, tycks ha
sackat af och råkat in i dödvatten, räknar
likväl ännu åtminstone en författare, som
genom sin djupögda människokännedom,
sin vidt famnande ande, sin höga flykt
och en tillkämpad personlig lifssyn
otvifvelaktigt är hufvudet högre än flertalet af
sina nu lefvande bröder i Apollo och
värdigt torde kunna ställas vid sidan af den
ryska litteraturens heroer. Jag syftar på
Meresjkovski. Denne har långt utöfver
hemlandets gränser skapat sig ett rykte som en
vidtomspännande historisk romanförfattare,
hemma i och väl förtrogen med vidt skilda
tiders och kulturers icke blott yttre habitus
utan äfven — och det är långt sällsyntare —
idélif och psyke, men ock som en genial,
subtil och djupsynt kritiker och uttolkare,
som med beundransvärd skarpögdhet men
jämväl med djup sympati inträngt i och
sökt gripa det centrala i de åskådningar
och idéströmningar, som funnit uttryck i
det gångna seklets ryska litteratur.
Särskildt är Dostovjevski föremål för hans
beundran och vördnad, och det är intet tvifvel
om, att dennes ide’er i hög grad
medverkat vid bildandet af Meresjkovskis åskåd-
ning. Själf betraktar han sig ock som
förvaltare, utredare och fortbildare af det
stora idéarf, som förra seklets geniala ryska
diktare testamenterat det nuvarande
Ryssland, ja? enligt hans mening icke blott
Ryssland utan — världen. I den
världsåskådning, hvilken liksom en underström
genomlöper hans rent skönlitterära arbeten och
som i hans kritiska verk når upp till ytan,
söker Meresjkovski att i en högre enhet
förena de enligt hans egen mening polärt
motsatta grundtankar, som i det gångna
seklets ryska diktning fått form. Han
betecknar själf sin åskådning som mystisk,
och det centala i denna liksom i all
mystik synes mig vara förvissningen om en
slutlig allförsoning och allförening, där
alla de motsatser, som nu söndertrasa
världen och människolif vet, och framför
allt spänningen mellan ande och natur äro
upphäfda i en unio mystica. Både i den
andliga och den naturliga polen ser han
något omistligt. Båda äro absoluta, och
det fulländade lifvet består enligt
Meresjkovskis uppfattning i de båda polära
motsatsernas innerliga sammansmältning och
genomträngande af hvarandra. I denna
sin tro på en allomfattande enhet i och
genom motsatser och sin förvissning om
att själfuppgifvelse och själfhäfdelse, religion
och kultur, kärlek och frihet i sin
fulländning skola slå öfver i hvarandra och
befinnas vara ett, mötes Meresjkovski med
romantisk identitetsfilosofi och med mystiker
som Böhme o. Baader. Själf anser
Meresjkovski, att tron på naturens och andens,
det mänskligas och gudomligas mystiska
enhet är det innersta i kristendomen, fastän
de kristna kyrkorna genom att blott ha
ögon för den ena af polerna — den
andligt gudomliga — förvridit Kristi lara och
gjort den fullkomligt främmande för den
lefvande människan. Hand i hand med
denna mystiska förvissning går hos
Meresjkovski en stark tro på det ryska folkets
världhistoriska mission. Det är nämligen,
anser han, detta folk förbehållet, att i lif
och handling omsätta denna mystiska
en-hetstro och så grunda den bebådade Andens
tredje rike. På oss västerländingar gör
säkerligen denna tro ett främmande intryck,
och vi äro nog hågade att däri blott se
ett våldsamt utslag af slavisk chauvinism.
Öfver Meresjkovskis till vårt språk senast
tolkade historiska roman »Alexander I»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
