Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gammal tro och nya rön om drömmar. Af Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL TRO OCH NYA RÖN OM DRÖMMAR 581
ningen har varit den, att drömmaren
borde och skulle få »njuta sin dröm»;
det vore orätt att fråntaga honom det
tillfälle att skåda in i framtiden, som
drömmen gaf honom.
Personer, som aldrig drömde eller
åtminstone icke visste om, att de hade
några drömmar, voro föremål för
medlidande. Nu skulle man snarare
lyckönska sådana människor till att äga en
ovanligt djup och sund sömn, men våra
förfäder ansågo dem vara af gudarna
utestängda frän en viktig och nödvändig
kunskapskälla, då de ej fingo på förhand
veta något om sina egna och sina
anhörigas kommande öden och därför icke
heller kunde rusta sig att värdigt möta
det oundvikliga. Märkligt är härvid ett
sätt, som någon gång skall ha använts
för att framkalla drömmar hos den eljest
drömlöse. Det var att sofva i en
svinstia. Man tycks alltså redan i forntiden
ha iakttagit, att kroppsligt obehag
under sömnen (i svinstian väl snarast
huvudvärk på grund af den orena luften)
åstadkom oroliga drömmar, som kunde
stanna kvar i minnet efter uppvaknandet.
Men detta praktiska rön hade inte
förmått rubba tron på drömmens
öfverna-turliga ursprung och stora värde som
framtidsbild.
Såsom åsyftande att vara ett bevis
för drömsyners objektiva verklighet
måste man väl anse en i sagorna ofta
förekommande uppgift, nämligen att den
eller den, när han i drömmen sett en
så eller så beskaffad person, som sagt
honom det eller det, plötsligt vaknat
och därvid ännu kunnat urskilja den
försvinnande skymten af gestalten. (Ett
exempel skall längre fram anföras.) Jag
har ej i litteraturen anträffat några
kommentarier öfver sådana uppgifter, och jag
var föga benägen att tillmäta dem
någon kärna af sanning, tills jag själf gjorde
följande rön. En sommarmorgon drömde
jag, att jag med ansträngning sökte läsa
några rader, skrifna med rätt stora
bokstäfver, som dock voro så illa formade
och ojämna, att jag inte kunde bli klok
på textens innehåll. I detsamma
vaknade jag. Min blick var riktad mot
takets midt, just där en lampkrok omgafs
af flera koncentriska cirklar af gips eller
papiermaché. Tvärs öfver dessa hvita
ringar såg jag ett ögonblick alldeles
tydligt de besynnerliga rader, som jag i
drömmen tyckt mig stirra på. Det slog
mig, att drömbilden och den objektiva
synbilden sålunda kunde visa sig
samtidigt och lika tydligt. S. k.
»dröjbil-der» i ögat, uppkomna af stark eller
uthållande retning utifrån, äro nog rätt
vanliga, men att också en drömbild kan
så att säga sitta kvar i ögat efter
uppvaknandet, därpå har jag funnit blott
ett exempel i litteraturen enligt
själf-biografiskt meddelande af filosofen
Spinoza (se Prof. Max Leidesdorf, Das
Traumleben, sid. 12, samt J. A. Forslund,
Sömnen och Drömmen, sid. 46).
Numera tror jag, att en verklig upplefvelse
ursprungligen legat till grund för
sagoförfattarnas omnämnande af den
försvinnande skymten af drömgestalter, som
iakttagits efter uppvaknandet. Det är
ju klart, att en sådan upplefvelse skulle
vara i hög grad ägnad att stärka
öfvertygelsen om det drömdas realitet.
Att plocka fram en kärna af
sanning ur en skenbart alltigenom uppdiktad
medeltidsberättele har också i andra fall
synts mig lockande. Få se, om läsaren
vill tro, att följande orimliga historia
kan ha vuxit upp ur ett frö af sanning.
En islänning, Torlev, kom med sitt
skepp till Norge, medan Hakon jarl
härskade där. Jarlen blef vred på Torlev,
lade beslag på hans skepp och varor
samt hängde hans skeppskamrater.
Torlev själf undkom och flydde till
Danmark, där han såsom en förträfflig skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
