- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
583

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gammal tro och nya rön om drömmar. Af Gustaf Cederschiöld

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GAMMAL TRO OCH NYA RÖN OM DRÖMMAR

583

En erfarenhet, som något hvar känner
från egna drömmar är den, att man
tycker sig samtala med en person, som
säger så kvicka och träffande saker, att
man blir förvånad och kanske en smula
afundsjuk. Naturligtvis är denne andre
person ens eget andra jag, och hans
påhittighet kan man räkna sig själf till godo.

Vidare har man ganska talrika
exempel på, att personer i sömnen författat
verser, vare sig de tyckt sig göra det
själfva, eller höra dem af andra; stundom
ha sådana drömverser stannat kvar i
minnet efter uppvaknandet och
befunnits vara goda. Det har också händt,
att en konstnär i drömmen tyckt sig få
utifrån meddelad en idé eller ett
fullständigt konstverk, som han ansett
öfverträffa allt, hvad han själf kunnat skapa.
Af dylika tilldragelser är väl det, som
den italienske musikern och komponisten
Tartini vid början af 1700-talet berättat
om uppkomsten af sin s. k.
djäfvuls-sonat oftast citeradt. Till deras tjänst,
som inte ha hört historien förut, anför
jag att Tartini drömde, att han salt sin
själ till djäfvulen, som skulle till gengäld
uträtta allt, hvad han önskade; han
räckte djäfvulen sin violin och bad
honom spela; den onde spelade då en
hänförande skön sonat, vida bättre än
någon, som Tartini själf kunnat
komponera. Konstnären vaknade, grep
genast sitt instrument och försökte
reproducera det, han nyss tyckt sig höra;
han menade sig ej ha på långt när
lyckats därmed, men sonaten blef likväl det
yppersta bland alla hans verk.

Det finns ett drag i berättelsen om
Hallbjörn håle, som synes göra den
osannolik i psykologiskt afseende. Det
är uppgiften, att herden förut skulle ha
varit alldeles ur stånd att på egen hand
författa verser. Ty hur skulle då
förmågan ha kunnat komma till honom
med ens?

Härvid må man likväl först och
främst lägga märke till, att mannen säges
länge, om ock fåfängt, ha bråkat sitt
hufvud med försök. Dessa öfningar hade
gifvetvis efter hand skänkt honom en
viss makt öfver de tekniska svårigheter,
den isländska konstpoesien med sina
korta versrader, sina inrim och
alliterationer (hvarom min öfversättning af visan
kan ge någon föreställning) bereder
nybörjaren. Har nu Hallbjörn i vaket
tillstånd haft en starkt utvecklad
själfkritik, så har han nog ogillat en hel
hop rimmerier, som i grunden inte varit
så oäfna. Men medvetandet att ända
kanhända kwina bli skald har plötsligt
kommit öfver honom i sömnen, då
själf-kritiken höll sig tyst. I konstnärers,
och särskildt skalders utvecklingshistoria
är väl ett sådant genombrott, ett med
ens inträdande medvetande om egen
förmåga, ej alldeles exempellöst. För
närvarande har jag ej till hands någon
annan parallell än den s. k. Lidnerska
knäppen; men mera boksynta bland
mina läsare skola troligen erinra sig
liknande vändpunkter i andra skalders lif.

Med det sagda vill jag endast ha
sökt fastställa, att för sägnen om
Hallbjörn håle verkliga händelser kunna
ligga till grund. Därmed vill jag icke ha
förnekat, att denna sägen kan vara
påverkad af eller t. o. m. såsom Henzen
menar, blott och bart vara en ung form af
ett gammalt germanskt sagomotiv om
diktens gåfva såsom en af högre makter
åt skalden under sömnen förlänad skänk.
Detta motiv uppträder redan hos den
gamle engelske historikern Beda
vene-rabilis, när han förtäljer om hur
angel-sachsaren Cædmon blef skald;
framställningen är emellertid starkt färgad af
kristet åskådningssätt. Vi ha sett, att
traditionen lade stor vikt vid Hallbjörns
ifriga åstundan och trägna bemödanden
att dikta ett lofkväde. Det finns i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free