- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
588

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ordet. Efter Erich von Mendelssohn. Öfversättning af Hjalmar Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Käre Karl Wåhlin.

I ett aftonsällskap i en dansk familj träffade jag en gång för tre eller fyra år sedan
en ung tysk poet, Erich von Mendelssohn (en ättling af den berömda släkten). Det gick
år, och en höst öfverraskades jag en dag af en diktsamling från honom, Bilder und
Farben
. Det var en vacker bok: men jag har den icke till hands nu, den befinner
sig i Stockholm bland mina öfriga böcker, och det är inte ur den jag hämtat den sonnett,
som jag här sänder dig i fri öfversättning.

För ett par veckor sedan träffade jag af en slump Erich von Mendelssohn hos en
gemensam vän här i Köpenhamn. Vid det tillfället läste han upp denna sonnett, som
han nyligen hade skrifvit: jag blef strax intagen af den och bad honom skrifva upp den
at mig, och han gjorde det.

Efter all sannolikhet var det den sista dikt han skref. Dagen efter låg han sjuk i
lunginflammation, och nu är han död.

Han var 26 år.

Är det inte en bitter lifvets och dödens ironi, att just denna dikt skulle bli hans sista ?

Köpenhamn, juni 1913.

                                        Din tillgifne

                                Hjalmar Söderberg.


ORDET


Efter ERICH von MENDELSSOHN



Jag Ordet sagt, och alla skuggor vika,
som lystet famlande mot mig sig sträckte,
de gå för alltid till de dödas släkte,
och efter mig förgäfves skuggor fika.

Mörkt går till mörker, lika går till lika;
de läppar blekna, hvilka förr mig väckte
med kyssar, heta af fördärf, och räckte
mig allt hvad lifvet bar blott för att svika.

För alltid sluta sig de mörka schakten,
jag valde ljuset och den klara dagen
och flydde undan den där stumma Makten.

Och dock hör jag ännu de dofva slagen
af blodets dunkla ström i midnattsväkten
— i rymdens tomhet fången och betagen.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0639.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free