Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hvad broder Felice anförtrodde vår herre. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
GEORG NORDENSVAN
numera gingo ur vägen för honom, då
de ej kunde hålla honom i lydnad, att
man till och med sökte ett tillfälle att
göra honom oskadlig.
Men detta var endast lösa rykten.
Så spred sig en dag nyheten att fra
Pietro var död. I den ödsliga
skogsbygden norrut hade han blifvit mördad.
Klostertjänaren, som följt honom, hade
sårad lyckats frälsa sitt lif. Det var
han som fört nyheten till närmaste stad.
Man hade ögonblickligen väpnat sig och
skyndat till platsen. Men där syntes
intet spår af mördarna, ej ens spår af
att en strid ägt rum. Fra Pietro var
dock ej den som böjde hufvudet under
ett svärd. Tjänaren påstod att han sett
två af ogärningsmännen falla för hans
hand.
Nu gick ryktet öfver staden. Öfver
allt möttes det med tystnad och
misstro. Den som hört hvad som sades såg
sig om med rädsla, det var som om
man fruktade, att den döde skulle stå
bakom och lyssna och att hans ögon af
eld skulle se, hvad man ej ens vågade
tänka.
Men störst var bestörtningen i klostret.
När stadens ärkebiskop infann sig där,
fann han prästerskapet och bröderna
församlade. I allas blickar läste han
osäkerhet, en rådvill undran. Man
djärf-des inte försöka klargöra sina tankar.
Men alla följde ärkebiskopen till
kapitelsalen. Ur hans mun väntade man
lösenordet, men man var nästan rädd för
hvad hans högvördighet skulle säga —
han var ingen skonsam man, och mellan
honom och fra Pietro hade rådt ett tyst
krigstillstånd, som ingendera gjort sig
mödan att dölja.
Hans högvördighet röjde dock ingen
tvekan. I kraftiga, klingande ord
tolkade han kristenhetens saknad och sorg.
En Herrens stridsman hade blifvit
bortryckt midt i sin gärning. Ofvermänskhg
i sin kraft hade han varit, ett ljungande
svärd, en brinnande ande, en föresyn för
oss alla. I hans spår må vi gå fram.
Nu såg man inga rådvilla blickar mera.
Det förflutna var bortstruket, hans
högvördighet hade uttalat lösenordet.
Han talade ännu länge med språkligt
mästerskap som alltid om den förklarade,
hur han dolt sitt hjärtas ödmjukhet
under en sträf yta, hur han nekat sig
själf allt, medan arbetet för kyrkan var
hans lif, och hur han aldrig velat höra
ett erkännandets ord, hur han, sträng mot
sina medmänniskor, varit strängast mot
sig själf.
Men hvad betydde denna rörelse
bland åhörarna? Deras ödmjuka tystnad
bröts, och en röst hördes genom sorlet:
— Fra Pietro lefver.
Man släppte fram budbäraren, som
kommit i sporrsträck, uppgifven af
trötthet och ifver. Han kunde endast med
möda berätta. Ett under hade timat.
När bröderna stodo samlade omkring
den slagne, där han låg pä sin bår,
som blifvit ställd framför kyrkans
högaltare, och när man anropade Herren
om barmhärtighet, så slog den döde upp
sina ögon. Och i nästa stund satte
han sig upp i bädden. Lifvet hade
segrat öfver döden.
Nu hade de församlade inga ord för
sina känslor. Herren hade talat. Men
det var dock ingen jublande segerglädje
man kunde läsa i alla dessa ansikten.
Och öfver staden drog en isande vind,
och på gatorna hviskade man till man:
Var det inte det vi kände? Denne man
kunde inte dö.
Bland munkarna var där en, som i
klostret kallades fra Felice, den lycklige.
Han var upphöjd öfver allt jordiskt,
öfver alla små och låga känslor, han var
allas tjänare och vän, till honom gick
den, som behöfde tröst och mod eller ett
klokhetens råd. Han var på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
