Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om nyttan af att slåss och reda sig själf,
ge och ta stryk, mottaga en kraftig
faderlig aga, när ofogen äro straffvärda, och
för öfrigt bilda sig en smula på Sam
Wellers berömda maner.
Hans skolgång var däremot hvarken
lång eller lysande. Först gick han i
Ladugårdslands lägre elementarläroverk,
där bl. a. Ernst Didring och Hjalmar
Söderberg voro hans klasskamrater.
Sedan öfverflyttade han till Norra latin,
där han inte trifdes, och där hans
uppförande inbragte honom ett svagt sedebetyg.
Sedan han haft samma dåliga vitsord i
fyra år: »hade alla människor klart för
sig, att jag passade till artist. Min
begåfning och mina sedebetyg pekade
afgjordt på det», heter det i hans
själfbiografiska meddelanden. Han slog sig
på teckning och tog lektioner af
Ferdinand Stoopendahl, som då bodde i
Brunkebergs hotell, och meningen var
naturligtvis att den unge skulle aflägga
prof för inträde på akademien. Men så
långt kom det aldrig. Målningen fick
en medtäflare om intresset i författande.
Långa högstämda dikter och humoristiska
berättelser blefvo till, och rätt som
det var satt Gustaf Janson som lärpojke
på tidningen »Tidens» redaktion. Efter
ett par månader dog emellertid detta
blad, och samma öde hade veckotidningen
»Stockholm», dit han flyttade öfver, och
som redigerades af Emil Hillberg.
Nu ingrep den faderliga myndigheten,
och Gustaf skickades till Bergslagen för
att bli bruksbokhållare. Enligt sina egna
uppgifter gjorde han sig omöjlig genom
att när han öfvervakade utmätandet af
staten åt statfolket ge det dubbelt mot
hvad det skulle ha. Han återsändes till
föräldrahemmet som misslyckad, omöjlig.
Ännu ett misslyckadt försök som
tidningsman. Han fick anställning som
volontär på Aftonbladet, då under ledning af
Ernst Beckman, och skulle skrifva notiser
och referat, men befanns för fantasirik
och fick ingen uppmuntran att fortsätta
banan. Då började Stockholmstidningen
med Anders Jeurling som redaktör, och
Jeurling, som lärt känna Janson i
Aftonbladet, antog honom genast till
medarbetare. Det vardt arbete af annat slag och
med annan fart. Gustaf Janson var länge
tidningens »författare»; under skilda
märken skref han till att börja med flertalet
af Stockholmstidningens berättelser och
skisser. Arvodet var ganska länge
oföränderligt detsamma för dessa bidrag —
fem kronor stycket. Dessutom skref han
veckokrönika på vers och författade
slutligen på Jeurlings uppmaning sin första
roman, en följetong på 600 trycksidor.
Den inbragte hundra kronor.
Hur nöjd Jeurling än var med sin
unge flitige medarbetare, varnade han
honom likväl för att slå sig på
författarskap som yrke. Det var osäkert och
illa betaldt. En annan rådgifvare hade
behöfts för att göra ett slut på Jansons
vacklan mellan litteraturen och målningen,
som han alltjämt sysslade med. Flera
år gingo på det hela taget förlorade
genom denna tveksamhet och denna
dubbla riktning af utbildningen. Det
behöfdes en afgjord yttre framgång för att
han skulle bestämma sig, och den kom
först när han var trettiofyra år.
Samtidigt gjorde han rent hus inte bara med
tafvelutkasten utan också med hela massor
af dikter, af hvilka en dryg samling en
gång i tiden varit underställd Albert
Bonniers omdöme och återskickats af honom.
Så tog Gustaf Janson nya tag och var
på allvar inne i striden för tillvaron som
författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
