Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 / 597 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af ett konstnärslif, och hufvudpersonen
är en yngre bror till Georg Nordensvans
med rätta berömde Figge. Det årtionde,
som ligger emellan de båda böckerna,
har emellertid sopat bort
oppositionsstämningen och den bakgrund af den
kämpande konstens allvar, som bildar den
historiska fonden för Figge och hans
kamrater. Figge har en konstnärlig
lifsuppgift att fylla, han är den
okonventionella sanningens målsman i sitt arbete,
och först samklangen mellan lif och lara
gör honom lycklig och fullt sig själf.
Detta är inte med i skildringen af Pelle,
han är endast sig själf, en ung
lefnadslustig målare, som har fått
solskenslynnet och söndagsbarnaskapet i födelsen
och bära behöfver bli fri från öfvermåttet
af upptågslust och skojprat för att
vara riktigt treflig. Sällsynt nog för en
ung och börjande författare hos oss, har
Janson inte gett Pelle det glada ungkarlslifvet
till omgifning, utan framställer
honom som gift, gör hans hustru
sympatisk och låter förstå, att äktenskapet
är en skola till många dygder och en
ganska behaglig skola till på köpet. Det
visar det normalmänskliga, allmänacceptabla
i Jansons läggning, som aldrig konstlats
till eller konstlats bort, vare sig af
litterära eller andra teorier. Man läser boken,
där för öfrigt just ingenting händer och
där det goda humöret är långt mera
påtagligt än kvickheten, med en känsla af
att denna flödande pratsamhet och dessa
enkla interiörer från medelklassen äro
förestafvade af den kloka måttan att inte
sträcka benen längre än fällen räcker.
Detta är i ännu högre grad fallet med
Jansons andra bok, en samling »glada
berättelser» under rubriken I hvilstolen
och som tillhöra just det slags svenska
originalhistorier tidningarna bjuda på,
d. v. s. hvardagsfigurer, hvardagsskämt
och hvardagsintresse. Det är mycket sås
och mycket kryddor och likväl ingenting.

GUSTAF JANSON. OLJEMÅLNING AF HERRMAN NORRMAN 1885. Tillhör fru Emy Gustaf Janson, f. Hagberg.

Hjärtats frihet är ännu en konstnärsbok
och denna gång en roman. Det är
inte längre bära prat och skoj, utan en
kärlekshistoria och en utvecklingshistoria
inom blygsamma mått. Hjälten är en
ny upplaga af Pelle, men inte längre en
skämtare och glad garçon, utan en
duktig, hjärtegod sträfvare, för hvilken
konsten är en stor, allvarlig uppgift, och som
lär vara en af de utvalda, fast djupen i
hans själ inte uppenbara sig för den
som läser om hans öden. Hvad vi se
är en förträfflig ung man, som har
lyckan med sig och råkar den rätta unga
flickan, hvars outvecklade halftarfliga
natur rensas och luttras utan svårighet.
Förfiningen i de båda ungas krets är
inte stor, och skildringen har tagit
intryck af denna brist hos figurerna. Man
erinras om August Blanche och hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>