- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
598

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

593 RUBEN G:SON BERG

stockholmare, och det är inte utan att
här och flerstädes hos Janson finns precis
samma stockholmslynne och samma slags
gestalter som hos nedskrifvaren af
»Hyrkuskens berättelser». När så är, känner
man sig nöjd med att Janson aldrig
kringgjutit sina stockholmare med den
kattunsblomeranta stil, som utgör det mest
skräckinjagade i t. d. »Banditen», utan
alltid skref rakt på sak och behöll jämnmått
och oberoende af alla litterära skolor.
Hufvudscenen för hans böcker har
hittills varit Stockholm, och de små
af-stickarna därifrån till landet mera en
stockholmares sommarnöjesresor. Men
både i »Hjärtats frihet» och senare i Det
gamla huset har han en ateljéskildring
från Paris som kontrast. Det är ett
utland som lockar men inte tillfredsställer,
som lockar och föröder. Det är ännu
ingen vision af ett stämningsburet och
fantasilyst främmande land, det är ännu
alltjämt en mera mödosam iakttagelse.
Emellertid finns det en öppen afsikt i
denna alstring, där det predikas
lefnads-glädjen och tvånget för litteraturen att
göra människor modiga på ett sätt som
förunderligt nog närmast erinrar om
Heidenstams ingångsprogram. När
målaren Sven Berger kommit tillbaks från
Paris, går han och ser sig ikring med
åtskillig missräkning. Stockholms
»vänliga men litet slappa fysionomi» gör
honom ondt, han synar dem han möter
med halft sorgsen, halft medömkande
otålighet. »De voro alla de tröga,
hederliga svenskarna, som älska dåsigheten
mer än allt annat och envist förskansa
sig bakom lättjans fasta bålverk, så fort
det gäller att handla.» Med minnet af
sin franske lärare, den store målaren,
lefvande i sig, vämjs han vid det slappa
kroglifvet med mat, sprit och tobak som
höjdpunkten af njutning och
bekvämlighet. Men inte dess mindre är det han
som håller straff- och uppmuntranstalet

till författaren Bagge: »Människorna äro
ej på långt när så simpla och dåliga, som
du och många med dig inbilla er. Här
— och därute med för resten — ha vissa
författare bildat en skola, i hvilken de
obetydliga, ja de dåliga spela största
rollen, men världen är hvarken usel eller
dåraktig, därför att uslingar och dårar
finnas. — Ingen går ren igenom lifvet,
och ingen får behålla sina illusioner
ogrumlade, men inga andra än de fege låta
skrämma sig .... det finns annat än gråa
och svarta färger i hvad du kallar lifvet.»
Den snälle Bagge låter omvända sig och
medger i tysthet, »att den moderna
litteraturen råkat in på en afväg, där man
sällan mötte annat än ryggradslösa
stackare, andliga krymplingar och sekelslutets
bedårande hetärer men ytterst få nobla
gestalter. Med en ifver som skulle vara
rörande, så vida den ej vore nedslående,
studera århundradets skriftställare sina
modeller från deras dåliga sidor, plocka
fram hvarje smådrag, som kan kallas
tarfligt, slå ned på simpelheterna, linda
varsamt in dem i bomull, som vore de
oskattbara prydnader, och servera allt med
en pikant ordsås åt publiken, som blifvit
så van vid detta eviga grått i grått.»

Programmet är egentligen hvarken
litterärt eller etiskt, utan uttryck för ett
lynne, men man varsnar snart att lynnet
format en åskådning efter sina behof.
Det är lifvets värde han proklamerar
och människornas värde. Han vill inte
rikta litteraturen om människan genom
psykologiska fynd af dåliga
bevekelsegrunder, han kallar det feghet att låta
öfvervinna sig af det gråa och svarta i
lifvet. Han väntar inte, att man skall
kunna gå ren igenom lifvet eller att få
behålla sina illusioner ogrumlade, men
detta skrämmer honom inte — en sund,
lefnadsduglig människa går sin väg
framåt trots allt och säger som en annan af
hans figurer, Sven Malm i »Det gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0649.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free