Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huset»: Det är ändå resultatet som
skänker en mans arbete dess värde. För en
ungdom tör den åskådningen vara inte
bära naturlig i en tid som Ossian-Nilsson
kallat viljelseklet utan högeligen af gagn.
En mera framskriden ålder lär ändå äfven
den hårdaste vilja, att enbart på
resultatet kan man inte afläsa värdesiffran.
Därtill är en mans värld blott alltför ofta
trög och ogestaltbar öfver måttan. Men
Gustaf Janson behöll alltid mera respekt
för resultatet än flertalet af hans kolleger,
liksom han alltid behöll samma litterära
tycke, som han lät Bagge ge uttryck åt.
Han var genomgående innehållsestetiker.
Det var honom olidligt med böcker, där
de skildrade människorna endast voro
driftnaturer och den berömda psykologiska
analysen bära sysslade med erotiska
förhållanden. Själf en af de obekymrade
naiva skaparna, hade han svårt att
uppskatta den ensidigt intellektualistiska eller
ensidigt emotionella vitterheten. Han
ville handling, starka viljor och tillräckligt
af yttre lif för att bära opp det episka
krafvet på framåtskridande och omväxling.
Ingen kan tvifla på, att det just var
genom viljekraften, förmågan att slå sig
igenom och komma fram, som En
uppkomling trots allt tett sig vard att
behandlas för Janson. Det är en
läsarpredikant, en olärd och mycket
världslig man, hvars innersta driffjäder är
viljan att från samhällets botten stiga till
dess höjder, d. v. s. bli förmögen eller
inflytelserik, helst båda delarna. Hans
väg är tämligen stenig, han snafvar
och halkar men blir hulpen och når sitt
mål. Den mera vederhäftiga än spännande
berättelsen visar, att Janson sökt djupare
grepp om karaktärerna och en helt annan
ämnesgruppering än förut. Han är ännu
alltjämt mera arbetare än behärskare af
språk och teknik, pröfvar sig fram,
oförtruten och orädd. En tvär omkastning
skulle med ens ge honom den rätta
vingkraften. Det var Paradiset (1900), och
skillnaden mellan denna och de
föregående böckerna är enorm. Det torra och
intresselösa i stilen ger rum för flytande
berättelse och lyrisk-målerisk skildring,
den fantasi som man förr inte anade,
kväfd som den var af all den metodiska
iakttagelsen af verkligheten, gjorde sig
fri och svang sig upp till härskare.
 |
| GUSTAF JANSON VID SÅGBOCKEN. DJURSHOLM 1912. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
